Vårt Iran

Skrivet Jan 6, 2011 i Resor

Way out East, 2010-2011
IranchadormindreEtt helt vanligt par, en helt vanlig dag i Qom.

Åååh så mycket mer vi vill berätta om Iran!! Detta gigantiska smörgåsbord till land som vi tycks kunna käka av i evigheter utan att hinna smaka allt, eller ens fatta vad det är vi tuggar på. Vi har ömsom njutit, ömsom spottat ut för att åtta veckor senare lämna landet med en känsla av mättnad, eller är det kanske lättnad? Upplevelsen av Iran är lika splittrad som landet självt, we love and we hate, vi vill åka tillbaka men tycker samtidigt det är jävligt skönt att ha åkt därifrån.

IraneskortmindreTillsammans med Maud, Martijn och finaste militäreskorten med dock två månader kvar på lumpen.

Våra sista dagar kantades av otaliga poliseskorter, militärer, passkontroller, kalashnikovs och minutiös övervakning av varje steg vi tog. Från Bam fick vi lift med ett holländskt par i deras volkswagen vilket gjorde resan till Zahedan ungefär dubbelt så lång som den borde ha varit. Baluchistan, som utgör gränsområdet mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, är erkänt shaky, med terrorister smygandes i bergspassen, utbredd drogsmuggling och flera dödliga bombdåd kopplade till religiös extremism. Övervakningen av resenärer med eget fordon är i officiell version för att undvika kidnappningar, men den inofficiella versionen är att polisen är i maskopi med smugglarna och därför inte vill ha turister på egen hand snokandes i området. Oavsett vilken version som är sann fick vi inte rulla en meter utan sällskap av militär eller polis.

Väl i Zahedan löste couchsurfaren Massoud ut oss från polisen med löfte om att vakta oss noga. Vi kände oss som djur i bur och efter att Massoud intet ont anande avslöjat för polisen att vi är journalister kunde vi inte få nog så bråttom att lämna landet. Den sista tuggan vi tog av Iran var med andra ord inte den läckraste på smörgåsbordet.

IranskolamindreMed Massouds engelskaklass i Zahedan.

Men det finns så mycket annat som varit smarrigt! Gästfriheten och hjälpsamheten hos det iranska folket är spektakulär vilket gör Iran till ett av de säkraste och lättaste länderna att resa i (bortsett från Baluchistan då). Iranierna har ett gemensamt uppdrag – att vara världens vänligaste folk, åtminstone mot oss västerländska turister. Kanske är det det enda homogena hos en befolkning som är extremt religiös, sekulär, rik, fattig, liberal, tok-konservativ osv osv..

iranpojkemindreViva Inter i Minab.

En sak är säker – mediebilden av Iran gör inte dess folk rättvisa. Iran utmålas som ett farligt, extremistiskt, atombombsbyggande jättehot mot omvärlden och ett land som förtjänar att sanktioneras ner i djup ekonomisk kris. Skrapar man lite på trycksvärtan hittar man ett frustrerat folk som gör sitt yttersta för att väga upp det dåliga ryktet. Vissa gör det genom att ta avstånd (“Vi gillar inte Ahmadinejad”), andra sparkar stolt bakut (“Acceptera Iran!”), en tredje skryter med tusenårig historia och unika kvarlämningar, en fjärde med moderna shoppingcentran och flådig lyx, allt för att vi ska fatta att IRAN KAN. De flesta är, oavsett politisk åsikt, nationalistiska och stolta över sitt land, vilket kanske gör det än mer smärtsamt att se dess rykte dras i smutsen. Därför brukar vi mörka lite när folk frågar oss vad vi tycker om Iran. Hellre än att trampa på en redan öm tå, ser vi deras ansikten spricka upp i lycka när vi, sanningsenligt, berättar om alla vackra platser och fantastiska människor vi mött. Kritiken kan iranierna själva sköta, och det gör de.

IranmullamindreReligiöst möte i Esfahan.

Med silkesvantarna av kan vi erkänna att det ibland har varit lite svårt att andas i Iran. Alla lagar och regler, både politiska och sociala, sluter som ett lufttätt lock över det offentliga livet. Konst, musik, film, kläder, var persons agerande, ja allt står under ständig kontroll och det är förbjudet att sticka ut eller, gud förbjude, göra något som för någon annan kan verka lite konstigt. Därför vilar det en falsk likriktning och ett onaturligt lugn över Iran som blir närmast obehagligt. Det enda stället galenskap och aggression får komma till uttryck tycks vara i trafiken – “Folk kör som de gör för att få action”, som någon sa, och det verkar inte vara en helt otrolig förklaring. Eftersom vi inte haft nån bil har vi stundtals varit både frustrerade och uttråkade utan att riktigt veta varför.

iranvannermindreFina vänner i Tehran.

Skrämmande tydligt blir det när vi i Pakistan slår på tv:n och blir GLADA över en gammal kass amerikansk actionfilm. Iransk (laglig) tv består uteslutande av skäggiga män som sitter i en soffa och kör maratonmonologer, alternativt religiösa filmer om diverse imamer. Lika löjligt glada blir vi när Snook och Anna Bergendahl spelas på ett Pakistanskt internetcafé där vi utan problem kan kolla facebook, you tube och artiklar innehållande ordet “sex” utan att ett statligt filter örfilar oss genom skärmen. På gatan utanför hotellet köper vi en dagstidning som är del av Pakistans stora utbud av fri press och känner att nu är det faktiskt lönt att läsa tidningen igen. Vi älskar Iran, men vi älskar onekligen friheten (att tillgå vår egen kultur?) lite mer. Locket är av, världen har återvänt och det är lite lättare att andas igen.

/Elli och John

Leave a Reply