“The woman who reveal herself is a rebel”

Skrivet Apr 28, 2015 i Resor

… skrev poeten José Coronel Urtecho i förordet till Gioconda Bellis första diktsamling “Sobre la grama”.

“Every poet, I suppose, should fall madly in love at least once in her life, so that she may come to know the shadow side of the feminine human experience, plumb the depth of her own vulnerability and emerge the wiser. But such maddening, all-encompassing love monopolized all my senses and robbed me of energy…”

Även jordens coolaste revolutionspoet råkade ut för manipulativa maktmän som fick henne att förlora sig själv och tappa riktning och fart. Gioconda Bellis “The country under my skin – a memoir of love and war”  är det absolut bästa sällskapet i Nicaraguas hängmattor och hostalsängar. Antagligen är det för att hon är just poet, och att hon inte hade kunnat förhålla sig till sig själv och världen på något annat sätt, men jag älskar hur hon vägrar dra skiljelinjer mellan det politiska och det privata. Jag älskar hur hon låter kärlek, sex och relationer smälta samman med samhällelig omdaning, livsfarliga uppdrag och revolutionsfilosofi. Hon skriver: “I always believed that you couldn’t truly commit to the cause of freedom unless you freed yourself first. One couldn’t give what one didn’t have”.

Att vara del av den sandinistiska frihetskampen var samtidigt ett sätt att bryta sig loss från den snäva kvinnorollen. Jag fascineras bortom rimlighet av hur revolutionen påverkade människor på ett personligt plan. Fatta vilket enormt undantagstillstånd det innebar, vilka parallella världar revolutionärerna levde i, med kodnamn, dubbelliv och huvudena fulla av framtidsdrömmar som de slogs till sista blodsdroppen för att uppfylla. Gemenskapen. Modet. Övertygelsen. Fantasin. Att offra sitt liv för något större. Att älska varje dag för imorrn kan du vara död. Passionen. De vidunderliga kärlekshistorierna, och den vansinniga smärtan när bilder på älskarnas sönderskjutna kroppar dyker upp i tidningen. I den där underjordiska, blodiga och fruktansvärda kampen skapade de samtidigt en egen bubbla där allt var möjligt och där de själva dikterade reglerna. Jag tänker på hur unga de var.. vissa knappt över 20, de flesta inte ens 30, och hur det kanske krävs att man är just så ung för att drömma så galet stort. Störta en diktator, krossa en armé och göra om ett helt land. Jag menar, really?!

Men 19 juli 1979 lyckades de.

Det som hände sen är mindre revolutionsromantiskt, men inte desto mindre intressant. Vad händer när det som en gång började som en clandestine gerillarörelse ska bilda regering och upprätta demokrati? Vad händer med jämlikheten och de altruistiska visionerna? Gioconda skriver om hur en del män rusas av den nyvunna makten, hur de fattar arroganta beslut, och hur känslan av att vara världshärskare i det politiska går ut över kvinnorna i det privata. Helt plötsligt tycker de sig ha rätt till det de vill ha. När jag läst sista sidorna kan jag inte låta bli att tänka: Gioconda for president! Visst, troligtvis hade inte ens jordens coolaste revolutionspoet kunnat stoppa USA från att gå in och kriga sönder drömmarna om sandinistisk socialism, men… jag undrar ändå vart Nicaragua/världen hade tagit vägen med en Gioconda vid makten. Hmm det kanske jag ska fråga henne på fredag. (OMG! OMG! OMG!) :) :) :)

GiocondaLeon“The country under my skin” och en av Leóns revolutionsväggmålningar.

2 Comments

  1. Ulla
    2015/05/01

    Verkar vara rätt bok på rätt plats i rättan tid för dig!
    Den finns inte översatt till svenska, nej?

    Reply
    • Elli
      2015/05/01

      Nej, bara engelska! Men hennes första roman “The inhabitad woman” ska tydligen finnas på svenska… eller så var det danska.. inte säker ;)

      Reply

Leave a Reply