Skönhetschock och längtan efter Colombia

Skrivet Feb 4, 2017 i Resor

Här sitter jag på ett soldisigt, palmdekorerat torg och tittar på när molnen drar in över de gröna höjderna, tunga av ösregn. Temperaturen droppar på ett ögonblick från härlig svensk julidag till svajig aprilmorgon. Vitt ljus blir grått, fasaderna slutar att blända och palmbladen börjar darra olycksbådande. Sen Åska. Sen skyfall. Det har tagit ungefär en vecka att fatta Salento’s dresscode, denna skitzo mix av linne, solglajor, shorts, flipflops, hoody, långbyxor, strumpor, sjal och paraply. Det tog dock blott två sekunder att fatta att zona cafetera är ett av jordens underverk. Vyerna är paralyserande i sin oändlighet. Lager på lager i neon, mossa och alla nyanser däremellan, orörliga som ett fotografi, som lustigt nog får kroppen att gunga i sjösjuka.

Salento kollage♥ Uppe: Torget i Salento, fin blomma + fin fisk, som heter trucha (forell?) – en lokal specialitet. Nere: Utsikt från mitt hostal Hacienda La Serrana, som ligger en 15 minuters promenad från stan. Jag gör min typ första och troligtvis sista “tour”, och plockar kaffe i en korg – my god vad det inte är min grej att gå omkring i grupp och lyssna på en guide som låter som en lågstadielärare: “OKAY guys, let’s pick some coffee!”. Trevligt och praktiskt att ha en korg på magen dock, borde man alltid ha. Sist men inte minst: fina och danska Signe spanar ut över de magiska vidderna. ♥

En myriad av travelers har passerat genom Hacienda La Serrana under min tid här. En vecka. Ett liv. Och det är inte utan att jag blir lite snurrig av alla nya möten och översocial tillvaro. Cali-förkylningen har inte riktigt gett med sig, men jag har en känsla av att det är bristen på egentid och ensamhet som tröttar ut mig och får mig att däcka tidigare än en 5-åring. Men jag har det bra. Så himla bra faktiskt. Skönhetschockerna pumpar runt ren livsglädje i kroppen, och att skratta ihop med någon som var en främling för 10 minuter sen gör mig lycklig och påminner mig om föränderlighet, butterfly effect och parallella universum. Hur det räcker med ett enda möte för att livet ska puttas i en oanad riktning. En historia. Ett tips. En idé. När catalanska Elisabet och jag lärde känna varandra i Sydamerika 2009 sa jag: “Jag vill söka ett stipendium och gå en kurs i San Diego”, och hon sa: “Ska vi inte åka till Mellanöstern?”. Nått år senare sökte hon ett stipendium till San Francisco och blev kvar i fem år. Och John och jag åkte landvägen till Indien. You never know vem som kommer förskjuta ens planer och förändra allt. Och jag älskar den känslan. De oändliga människonätverken expanderar i ett rasande tempo och trådar kastas ut till nya hörn av världen: “Kom och hälsa på!”, “mi casa es su casa”, “we will meet again…”

Med detta sagt är jag samtidigt ganska redo att lämna backpackerbubblan, hostels och resesnack, och hänga lite mer i.. ja.. Colombia? ;) Jag är så nyfiken på detta land, jag vill veta saker, jag vill prata mer spanska än engelska, ha en vardag, hitta rutiner och växa in i en plats. Inte bara vistas på ytan. Just nu känns det som att jag reser lite bredvid Colombia. Jag tittar på saker, men jag känner mig inte inblandad. Och det är något som skaver när resenärer hänger i grupp och pratar om “Colombia”, “farliga-saker-som-hänt-någon-någongång-någonstans” och om “locals”. Why oh why säger vi “locals”, skulle de någonsin kalla sig själva det? Det är något med utifrånperspektivet, vi och dom, generaliserandet, och den till synes självklara rätten att analysera något vi inte vet ett skit om, som får mig att skruva på mig som en mask och klia maniskt på mina myggbett. Det handlar inte ens om att säga något respektlöst (även om de resenärerna definitivt dyker upp oftare än vad som är trevligt), de allra flesta är smarta och snälla, men det uppstår ett glapp som inte känns… härligt. Där sitter vi, a bunch of white people, och dricker chilenskt rödvin efter en gigantisk grillmiddag på haciendan, och bakom oss står kvinnorna som lagat maten och väntar på disken. De har slutat jobba för längesen, men vågar/får inte/kan inte säga till oss att de behöver våra tallrikar och glas. Det krävs att jag fattar läget för att de ska få gå hem, och deras tacksamhet när det händer får mig att rodna och gå sönder lite. Det är kanske en ickegrej, en överdrift, en skev analys av mig som inte kan ta av mig mina postkoloniala glasögon (jag har ju själv varit den där servitrisen som väntar på att folk ska gå hem), men samtidigt är det bara en händelse i högen. På ett ögonblick är jag tillbaka på Isla del sol i Titicaca-sjön mellan Bolivia och Peru, där ett gäng killar mitt under lågsäsong skamlöst prutar på den redan löjligt billiga menyn. Den lilla indígena-kvinnan som serverar dem pratar sådär spanska och noll engelska och backar blygt undan. Ryggdunkande utbryter och den prutande killen blir rockstjärna: “Wooow that was soooo cool how you just did that!”. (Paus för att spy lite).

Backpackerbubblan är obvio inte enhetlig, precis som de flesta andra grupper är det en mix av idioter, tråkmånsar och mina drömmars människor. Men jag längtar efter en annan slags närhet. Jag vill inte glappa, jag vill att någon ska ta mig i handen och visa mig sin värld. Jag vill vara en tacksam gäst och en deltagare, en nyfiken fluga på väggen och en värdig protagonist. Men i rätt sorts film. Den om COLOMBIA

I morgon rullar jag mot Medellín, en stad som exakt alla – colombianos likväl som resenärer – förbehållslöst säger sig älska. Let’s see om det är rätt plats att upprätta ett litet liv.

Cocora kollage2♥ Precis utanför Solento ligger ett av Colombias mest imponerande naturreservat, Valle de Cocora, där man kan hajka (!) och titta på 60 meter höga vaxpalmer (!). Jag hade egentligen inte alls tänkt gå hela den så kallade loopen som tar en hel dag, i mina vagabondskor (!), men eftersom jag fick så fint sällskap så blev det så ändå. Judy, 60 år, från Oregon, såg det som en övning inför 5 dagars treck till Ciudad Perdida (the lost city) i norra Colombia, och sen Inka-leden i mars. Whatta woman, och härlig som få. Tack vare henne fick jag se kolibris i självlysande skrudar, dricka varm choklad med ost i, svettas och frysa om vartannat, och dö av skönhetschock inför de gröna vyerna. Bonus: tre svullna myggbett. I ansiktet. ♥

6 Comments

  1. Ulla Palm
    2017/02/04

    Tack för dina skrivna funderingar! Det där glappet, ja! Vad gör man? Du försöker överbrygga det i alla fall.
    Härligt med kolibris och annat fint i naturen. Var rädd om dina fötter (och dina vagabondskor)! :-) Kram!

    Reply
    • Elli
      2017/02/06

      Ja inte lätt att överbrygga glapp, men tror språket är en nyckel :) och medvetenhet. nu är jag i alla fall i medellin och känner mig redan efter 1,5 dagar mer integrerad, massa härligt folk o massa häng på spanska, hurra!! Hoppas du har det fint med! Snart Spanien ju.. Kraaaaam

      Reply
  2. Michelle
    2017/02/04

    Waow Elli! Som alltid helt fantastiskt att läsa,följa och sugas in i dina tankar.
    Minus på myggbett på så ocharmiga ställen som i ansiktet. Hoppas inte att du är överkänslig.. (som jag är och det brukar mer se ut som en 30 cm långt svullet bett från någon form av mördarmygga.) Tänk dig tre sådana i ansiktet, eller ja det hade inte varit så mycket ansikte kvar. Haha! Förlåt avstickare. :)
    Hoppas du hittar hem i Colombia. Och bort med seg förkylning. Skicka hem den istället, här snoras det i vartannat hörn, så här hör den mer hemma än borta hos dig. Det sägs att det hör till denna årstiden å sånt.. stor kram på dig! <3

    Reply
    • Elli
      2017/02/06

      Haha Michelle <3 försöker föreställa mej ditt lilla face med 30 cm myggbett Tyvärr är jag oxå en sån som svullnar, men idag har jag köpt nått after-bite-medel, hoppas det funkar. Så kul att du hänger med här, det gör mej glad! Krya på dej och er!

      Reply
  3. Carrocarola
    2017/02/13

    En korg på magen skulle jag också vilja ha. Kunde lägga ner både kaffe, tvillingar och pannkakor där i.
    Underbar och tänkvärd läsning Elli. Tack för att du tar mig ur soffan och in i en annan slags resa som jag saknar så.
    Puss och mycket kärlek

    Reply
    • Elli
      2017/03/15

      <3 <3 <3 <3 <3 <3 x 100000000

      Reply

Leave a Reply