Sjalar, berg och dalar

Skrivet Nov 21, 2010 i Resor

Way out East, 2010-2011

iranbergenmindreTehrans berg.

Tehran är en gigant med sina 8 och en halv miljoner invånare. Södra delen, där vi bor, är ett bullrigt och stökigt bilinferno med nära-döden-upplevelser lurandes vid varje övergångsställe. Därför var det sjukt skönt att glida på slingervägarna upp i bergen där vår couchsurfing-vän Siavash polares föräldrar har en stuga. Stugan, som hänger på en klipphäll och har stor glassig terrass, var avslappningens Mecka, med utsikt över snöpudrade bergstoppar och med en lövtäckt bakgård som lyste som en oljemålning i förmiddagssolen. Där chillade vi sen en hel dag tillsammans med ett gäng medelklasskids från Tehran. Grillade jordens godaste saffrankyckling över öppen eld, dansade, lekte snurra flaskan, fotade, pratade, smuttade på insmugglad sprit och rökte vattenpipa. Tjejerna kastade av sig sjalarna det första de gjorde innanför dörren och för mig var det första gången sen vi kom till Iran som jag kunde känna mig riktigt som mig själv igen. Det är bara en tygbit över en bit hår, och jag har för länge sen vant mig vid att ha den där, men hela grejen att det finns något att dölja, och att det är lag på att dölja det, ger mig en känsla av klaustrofobi som blir allra mest påtaglig när jag äntligen får ta av den.
Det var även första gången, på vad som känns som en evighet, som jag och John kunde vara som vanligt med varandra igen. Offentliga kärleksyttringar har i princip inte varit okej sedan Turkiets medelhavskust och det är inte direkt en bit kaka att skala bort all spontan närkontakt från en relation. Uppe i bergen kunde vi och Tehrankidsen låtsas att vi hängde på en skiresort nånstans i Europa, långt bort från alla lagar och regler. “Vi är precis som ni”, påpekar de ofta och gärna, “Vi gör precis samma saker, bara att vi gör det i hemlighet.”

irandansmindreFria vänner.

Det är en annan frihet i Tehran, det sa folk till oss redan i Tabriz. Det blir tydligt att kulturen i olika städer påverkar hur strikt lagarna följs. I Tehran finns det kvinnor som struntar i kvinnovagnen på tunnelbanan och åker ihop med männen, ungdomarna har pojk-och-flickvänner på ett naturligare sätt (även om sex innan äktenskapen är ett känsligt ämne, åtminstone när det gäller tjejer) och många kvinnor har håret utsläppt med sjalen långt bakhasad på huvudet. Ja, allting är lite mer loose trots att vissa vittnar om hur klimatet hårdnat de senaste åren med Ahmadinejad. Den frivilliga moralpolisen “Basij” som vi skrev om i förra inlägget har fått ett uppsving med Ahmadinejad och kontrollerna av till exempel klädkoder har blivit striktare. Men här finns ändå en framtidsoptimism som varit sorgligt frånvarande i de städer vi besökt hittills. Många tror inte att den nuvarande situationen är hållbar med omvärldens sanktioner och ekonomin körd i bottnen, att Ahmadinejad kommer att vara tvungen att ge sig. Men om det är som de flesta säger, att senaste valet var riggat, då är frågan hur en förändring ska bli till.

Jag vill egentligen berätta så mycket mer om kontrasternas Tehran, om det moderna och rika norr, om den sprudlande ungdomskulturen, och om valet, den “gröna rörelsen“, hur nära det var revolution förra året och hur det fortfarande bubblar under ytan. Ja, allt om hur komplext och sjukt sjukt sjukt intressant det här landet är! Varje dag lär vi oss något nytt och bilden kompliceras ytterligare. Om jag åker härifrån om två månader och så bara har fattat en smula om vad Iran är och vad som händer här kommer jag vara extremt nöjd :)

Leave a Reply