Saker vi kunde berätta

Skrivet Jun 16, 2011 i Resor

Way out East, 2010-2011
ellitygProvar ut skräddarsydd shalwar kameez i Peshawar, Pakistan

Så många öden
Heliga staden Qom i Iran

Mattan är mjuk. Teet är varmt, och sötsakerna pulvriga. Hon är inte alls som jag trodde hon skulle vara. Hennes ansikte är runt, uttrycket milt och ljust. Hans andra fru. Hon ber så mycket om ursäkt för ett hårstrå i hans kopp, häller ut alltesammans i vasken. Han säger att han hade kunnat dricka en kopp full av hennes hår. Hans röst är djup, han är vacker, karismatisk? förtrollande? manipulerande? ja, va fan är han?? Han lägger blodiglar på sin lever. Och går på regnbågsfestival.

Vit rök glider som dimma mellan mjuka mattans strån, det renaste av det rena… medvetandet sjunker under hjärthöjd. De är så milda och vänliga och kroppen känns så älvlik, svävande över all jord. Kvar är essensen, himlen. Och islam är där, överallt. I varje partikel.

Vi ska med ett nattåg, den planerade flykten ut från detta parallella universum där vi är av annan art, och allt är… så konstigt, mäktigt, skrämmande, men just nu mest överväldigande. Och jag blir så nyfiken och jag vet att jag är så lättpåverkad och så gärna vill tro att någon annan har rätt, så att jag kan lära mig allt de vet…

Mina känslor tvinnas ihop med hennes i baksätet på den gula chevrolen, hon snubblar på orden och ber om ursäkt, men hennes blick är så klar, känslan outgrundlig och jag önskar vi hade mer tid.

Den svarta perrongen glider sin väg. Tåget vaggar. Vi bryggar avståndet mellan överslafarna med våra händer, blinkar glest, har landat på samma planet. “Om inte jag hade varit med hade du blivit hans tredje fru”. Jag skrattar för det är ju helt bisarrt, men samtidigt kanske helt sant.

 

Allt som kan gå förlorat
Jordbävningsdrabbade staden Bam i Iran

“Han kan verka okej, men vissa saker läker aldrig”. Han pratar om sin son och ser så ledsen ut att jag inte vet om jag ska stanna eller gå, blunda eller titta. Får jag sträcka ut en hand och krama hans axel, eller anses det som opassande? Jag är ju kvinna, och så ofta jag önskar att jag vore en bror.

Gammal man i stickad tröja. Kan se honom gå på nya gator och titta efter sina döda vänner, sin döda familj. Och sonen som lever grävdes fram sist. Varför grävdes han fram sist? Två turister dog, men sonen levde, men inte hans flickvän. Den första kärleken, det är något speciellt med den, säger han och spenderar sitt unga vuxna liv med att bygga upp sin stad. Sten för sten, det är bra nu. Eller är det fortfarande jordbävning? Inuti? Kanske ännu mer i fadern. Gammal man, stickad tröja, han ser så ledsen ut när vi åker att det bränner av skam. Vi lever våra låtsasliv, väver vänskaper och repar upp dem. Han byggde hela livet och förlorade allt. Han har byggt färdigt. Kanske är det därför han är så ledsen. Inget nytt kommer, allt som funnits är förbi och kyrkogården fylldes med fyrtio tusen kroppar. Men sonen bygger, så jag tror, jag tror att den gamla mannen egentligen pratar om sig själv.

 

Tre sängar
Pashtunstaden Peshawar i norra Pakistan

Jag börjar hålla Johns hand lite hårdare. Jag vill inte släpas bort och vara utan honom, utan normalitet, ensam med kvinnorna. Vi har ju inget gemensamt, tänker jag, de skrämmer mig, de tittar på mig och säger saker jag inte förstår. Vet inte vilken fot jag ska stå på. Ler så att det gör ont i käkarna. De är så många, som en flock med fåglar, så färgglada, lågmält kvittrande, vänliga men samtidigt genomträngande, påfrestande och vi kan inte prata med varandra. Deras män säger att de kan engelska, men det kan de inte.

Någon tar mig i handen, känns bättre att bli ledd. Ledd in till hus med många många rum dit John aldrig får gå, med systrar som är som utomjordingar, eller jag, med livet inom fyra väggar, eller bakom burka… och jag orkar inte mer.
Sätter mig på en sängkant bredvid en sovande kvinna, försöker få dem att inte väcka henne, snälla väck henne inte, hon behöver vila! Pulsen rusar, jag vill inte att hon ska väckas bara för att hälsa på mig, äckliga viktigmänniska, jag är inte viktig, låt henne sova! Hennes ögonhålor tar inte slut, kan inte tro att hon är arton. Hon ler matt mot mig när hon vaknar och ser inte arg ut, som jag hade gjort. Jag tänker att hon inte vet vad det är att vara sin egen, att vara ifred. Hon släpper sin underarm mot madrassen. Den nyfödde gnyr, skrynklar ihop sitt lilla ansikte. Hårstråna är så svarta, ögonbrynen buskiga, och kanske är det därför han ser så gammal ut. De lindar om hans kropp. En kort stund är hans ben och armar fria att vifta och sparka, att böjas mot bröstet. Sen lindas han hårt igen, helt rak, som en pinne. Och jag vill inte att de ska göra det.

Sidra. Lillasyster. Lilla syster. Ljuset i alla mörker, denna lilla kvinna, stora flicka. Hon är 16 år gammal, och hon är så vacker. Hon säger att många säger det, att det påstås, att hon är just vacker, men själv tycker hon att hon blivit tjock. Uppkrupen i sängen, håller handen över magens glansiga tyg och äter mer choklad. Hon älskar choklad. Sidras engelska är nästan perfekt, och hon pratar och pratar. Jag blir tårögd och vet ibland inte vad jag ska säga, för hon är så överväldigande, så fin, och jag tycker det är så bisarrt när hon säger att jag är “cute”, när hon sitter där och ingen kan vara finare. Småflickor i prinsessklänningar, trollspön och fe-vingar stökar omkring oss, men Sidra låter sig inte störas. Hon visar mig sin dagbok och berättar allt hon drömmer om. Kärleken, att spela volleyboll, studera utomlands, kanske australien? och kanske, viskar hon fnissande, ha kjol! en kort kjol, och det slår mig att ingen annan kan förstå oss, Sidra tar sin chans. Så kan jag söta snälla rara kanske prata med hennes storebror och övertyga honom om att hon ska få åka?

Storebror reser sig inte upp ur sin säng. Han ligger som på en divan, han är kanske 45, de kan inte ha samma mamma. Vi tar inte i hand. Han lyssnar med ett ofokuserat leende när jag pladdrar om hur bra det är att möta andra kulturer, precis som jag gör här, att få kunskap om världen utanför, att lära sig språk och förstå… blablabla. Efter en stund avbryter han mig med: She’s a muslim woman, she can’t go alone. Och jag kan ju inte hejda mig och säger att JAG kan ju ta hand om henne, hon kan komma till Sverige och allt blir frid och fröjd och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Jag är helt från vettet. Men han genomskådar mig självfallet, och jag skäms. Han vet att jag vet att jag varken är en bra förebild eller en lämplig beskyddare av Sidra.

Kanske får du studera i Lahore, kanske blir det bättre så, och så hemskt men måtte dina drömmar rinna av dig och bli till nått annat, så blir du lycklig precis där du är. Det hoppas jag på lillasyster!

1 Comment

  1. Favad
    2016/08/13

    Hey, I was shuffling through some old stuff and saw your mail and then went on to check your website for your trip to iran. i am trying to secure visa for iran these days but having difficulties. And while going through your stories i saw this.. sidra’s story here in ‘things we could tell’… so powerful.. and sad.. i hope the ‘little sister’ has been able to pursue her dreams..

    Reply

Leave a Reply