Peace please

Skrivet Feb 18, 2011 i Resor

Way out East, 2010-2011
PeshvymndrePeshawar.

Om inte Khyberpasset varit stängt för utlänningar hade vi kunnat ta en nätt liten promenad över till Afghanistan. Så nära är det. Pashtunerna behöver inga pass för att röra sig mellan de två länderna – afghan som pakistani, brödrabanden går över gränserna. Flera miljoner afghanska pashtuner (som befolkar större delen av södra och östra Afghanistan) flydde till Pakistan under 80-talet när Sovjet och USA blodade ner deras land. Många bor kvar i gigantiska läger utanför städerna och slavar på tegelfabriker som sägs vara ett av de värsta jobben i Pakistan. Rättigheterna är få, betalningen katastrof, och småbarn släpar sten mot allt vad FN-konvention heter. Men många afghaner har integrerats i samhället, särskilt här Khyber Pakhtunkhwa och i norra Baluchistan där de kan språket och delar kulturen.

peshtemindreStans äldsta tehus.

Peshawar vid Khyberpassets fot har alltid haft mer att göra med Kabul än Indus lågland och det märks tydligt att stan varit del av den historiska sidenvägen. Basarerna är fullproppade av afghanska hantverk, smycken, mattor och helt fantastiskt god mat (särskilt kabuli rice). Afghanistan är inte bara galet nära, utan det är precis här där vi är, och kanske är det därför Peshawar har en så annorlunda feel. Vingslagen av tusenårig historia flåsar oss i nackhåren påväg genom gamla stans slingrande gränder. Murarna runt den gamla delen är rivna, men tornen står kvar. Gatustenarna och det snidade träet, tehusen och basarerna, kryddor, nötter, frukt och tyg… storyteller-basar, kabul-basar… jag kan nästan lova att jag inte inbillar mig att doften av kamelkaravan fortfarande hänger kvar på värdshusens fuktiga gårdar.
Ovanför en trång stentrappa, vaktad av en nervig katt, ligger stans äldsta tehus. Väggarna lyser i stark smaragd, i skuggornas dunkel står britsar med repbotten och vingliga små träbord. Långväga vandrare, resenärer och handelsmän samlas fortfarande här för att dela sina historier med varandra. Insvepta i jord- och sandfärgade ullfiltar hukar de över småborden och sippar sött te ur skålar. Även en ensam gäst får alltid två skålar ifall det skulle dyka upp någon att bjuda. Att dela det man har med andra är en stark tradition och enligt pakistanierna själva går ingen någonsin törstig eller hungrig på grund av denna nästintill maniska gästfrihet.

Vid fönsterluckorna ut mot gränden sitter temakaren uppflugen på en stenavsats. På en glödande platta står gröna små tekannor i vilka han med läskig pricksäkerhet från någon meters höjd kastar nypor med socker i. Stora grytor puttrar bredvid och han fyller kannorna med ömsom mjölkte, ömsom grönt te med mald kardemumma. Det luktar jul och tusen och en natt.

peshskaggcutmindreI basaren.

Vi har väntat ett par dar nu på att kunna åka ut till höga berg och gröna dalar, men det har regnat och vi har väntat och väntat. Under tiden har vi firat födelsedag och alla hjärtans dag under en himmel i samma nyans som gubbskägget ovan, zickzackandes på våta gator bland lersprutande rickshaws, moppar, bilar och åsnekärror. Vi sover och äter mat, hänger med några galna men fina pashtuner och lyssnar på historier om äventyrstrippar över otämjda gränser and beyond… Om inte talibanerna sökt sig till Pakistan och om inte USA krigat mot terrorismen hade vi på några korta timmar kunnat ta oss till platser där en tappad haka nog aldrig skulle lyfta igen. För ungefär två år sedan förvandlades den undersköna Swatdalen till en fullskalig krigszon och tusentals människor flydde för att rädda livhanken. Nu har dalen säkrats och skidbackarna runtomkring öppnat igen, men på grund av diverse sorters “spänningar” som ingen verkar ha koll på i detalj får inte turister åka dit. Damn it.

peshmarknadcutmindreBröllopsshop i basaren.

Ett annan damn it är den helt sjuuuuukt vackra Kalash valley en halv dygnsresa norr om Peshawar. Tänk er små byar strösslade runt en porlande flod i en dal omgiven av berg, och ett helt unikt folk med eget språk, kläder och traditioner. De sägs vara ättlingar till Alexander den store och tack vare byarnas avlägsenhet har kulturen förblivit relativt omixad vilket har lockat dit en strid ström av antropologer, men även missionärer och så turister förstås som vill delta i årstidsfestivalerna och bli lulliga på hemtrampat vin.
Men nu är det slut på det roliga. Sedan USA:s jakt på talibaner trappats upp skälver gränsområdet av oroligheter och inga utlänningar får vistas i Kalash valley och dess omgivningar utan poliseskort. Med tanke på att majoriteten av alla “turister” som kommer hit är galningar eller/och undercover journalister/agenter/spioner med gömd agenda så är polispådragen egentligen inte så konstigt. I vilket fall betyder en död utlänning big trouble för Pakistan. Och en utlänning i Kalash valley betyder big trouble för byborna som gratis måste hysa in en mindre polisstyrka. Och ingen dal i världen är såklart vacker nog att överglänsa uniformerade män med kalashnikovs och ledsna bybor. På grund av 7 minus och flera fot snö tänkte vi ändå inte åka dit, men inshallah så slutar krigandet snart och vi kan en vår eller höst inom snar framtid glida in i naturundrens telefon- och internetskugga.

Elli i norra pakistanVid Kabuli River (minus river just på den här bilden då;)

Leave a Reply