På andra sidan muren

Skrivet Jan 7, 2016 i Resor

Jag har rört mig mellan världar igen. Efter en höst i ickegörandets tecken, maxat med meditation och impulskontroll blev jag exakt så rastlös och äventyrspeppad som jag hoppades på. Någon gång ska jag balansera ut dessa faser, flyga lagom högt och ta det lagom lugnt, men tills jag lärt mig det får jag fortsätta pendla mellan kaos och dvala, manisk kreativitet och apati. Jo jag vet, sjukt stabilt ;)

jerusalemvyJerusalem – en delad stad, med israeler i väst och palestinier i öst. Den gamla stadskärnan är uppdelad i fyra kvarter: muslimska, kristna, judiska och armeniska.

Efter att ha läst Shani Boianjius fantastiska “Det eviga folket är inte rädda” om tre israeliska tjejer i militärtjänsten, samt Susan Abulhawas Morgon i Jenin om palestinska familjers tragiska öden, var jag ju helt enkelt tvungen att åka dit. Jag drog till journalisten, arabiskastudenten tillika underbara människan Ellen Skärstrand i Jerusalem. Egentligen är det ju hon som ska skriva det här inlägget, hon som hängt i Israel och Palestina i sammanlagt ett år, och har tonvis av erfarenheter och kunskap kring det som jag bara nuddat vid. MEN: Ellen bloggvägrar, trots att jag tjatat hela hösten ;) Jag är oavsett så enormt tacksam över att hon ville vara min excellenta guide, svara på en miljon frågor och låna ut sin värld och sina vänner till mig en stund. Det var så fantastiskt spännande, intressant och omvälvande att som en kameleont röra sig mellan Västbanken och Jerusalem och besöka liv på båda sidor av muren. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur åtskilda folken lever och hur nära konflikten är i vardagen. Jag menar, visst, där finns ju en fysisk mur, fullklottrad av frihetsgraffiti och vaktad av militär, men den mentala muren var högre än jag kunnat ana. Avgrunden mellan folken som ändå lever där sida vid sida, som är grannar, men också fiender, oavsett personlig inställning till “den andre”. Propagandan är enorm, sanningarna tusen och rädslan för våldsdåd ständigt närvarande.

I höst har våldet trappats upp, palestinier har utfört flera knivattacker, israelisk militär har svarat med dödsskjutningar och attentaten har letat sig ända in i Jerusalems gamla stadskärna. Misstron och rädslan har spätts på och känslan är att ingen går säker. Ellens arabiskaskola fick flytta ut från gamla stan, metalldetektorer ställdes fram, den heliga Al-Aqsamoskén stängdes av för män under 40 år och turistströmmen kring jul dök aldrig upp. De små gränderna fylldes istället av fler militärer – unga soldater med stora gevär, vissa troligtvis fortfarande under utbildning i den obligatoriska treåriga (för tjejer tvååriga) militärtjänsten. De passerar arabiska souvenirshoppar där hyllningslåtar till martyrerna strömmar ut. Martyrer som är synonymt med palestinier som offrat sig för motståndskampen, inkluderat de som utfört höstens knivdåd i Jerusalem. Flera av dem har varit riktade mot militär, men även civila. En del har varit bosättare, dvs israeler som ockuperat hus i muslimska områden i gamla stan, hängt ut gigantiska israeliska flaggor från fönstren, omgett sig av taggtråd och inte lämnar hemmet utan en ring av beväpnade vakter i skottsäkra västar.

JerusalemkollageTill vänster: Israeliska bosättningar i gamla stan i Jerusalem. På just den här gatan utfördes en knivattack i höst då två bosättare dödades. Gärningsmannen sköts ihjäl. Till höger: Ett nygift palestinskt par framför the dome of the rock på Tempelberget i Jerusalem. Klippdomen och Al-Aqsa-moskén intill är mycket heliga inom islam, men platsen är även viktig för judar, och står ofta i centrum när spänningar blossar upp.

Min bild av bosättningar har varit de stora bostadsområden som smälls upp på palestinsk mark, omgärdat av stängsel och vaktat av militär, men att bosättningar fanns inne i städerna, och t.om. inne i Jerusalems gamla kärna var nytt för mig. Det var minst sagt bisarrt att skåda denna mix av folk och religioner på samma plats, men ändå inte… tillsammans. Till och med bussystemen är uppdelade efter araber och israeler, och bosättarna har sina egna bussar ut till kolonierna på ockuperat område. När jag sista dan strosade runt själv i gamla stan, virrade bort mig lite och var på väg mot en avspärrning, ropade ett par arabiska butiksägare efter mig. Jag vände mig om och såg skräcken flacka i deras ögon. “Don’t go there, go the other way!”. Och jag svängde av. All denna rädsla, som jag inte kunde få in i min kropp på den stund jag var där. Det var likadant i delar av Irak, Iran och Pakistan; rädslan för saker landade först efter ett par månader… i början var allt så abstrakt, inte mitt, jag var ju bara på besök och inte riktigt här på riktigt.

Hayataket♥ Haya i Hebron ♥

Men det är inte i Jerusalem som spänningen och rädslan är som störst. I den traditionella och religiösa staden Hebron på Västbanken, som utnämnts till “The capital of palestinian rage”, har våldet varit som värst i höst och många, främst palestinier, har mist livet. Det är också härifrån de flesta som utför attentaten i Jerusalem kommer. De klättrar över muren och blir martyrer. På grund av höstens händelser har hela Hebron omringats av militära avspärrningar, all biltrafik mellan stan och byarna utanför är stoppad och tvingade oss gå till fots genom checkpoints för att ta oss till och från familjen vi bodde hos. Familjen – som Ellen adopterade till sin (eller om det var de som adopterade henne;) när hon jobbade med en kvinnogrupp i Hebron – består bland annat av en drös världens vackraste systrar 20+ år gamla. Söta som socker, med ett språkbruk grövre än amerikanska ghettorappare. Det tog mig en stund att vänja mig vid att vi skulle kalla varandra bitches, skämta om högljudda, översminkade araber, och dansa den kanske inte helt okontroversiella knivhuggardansen. Drypande svart humor, som kanske är enda sättet att tackla allt allvar de inte kan välja bort. “Are you a racist? Don’t you want peace in the middle east?” “So it’s cold in your country, at least you have a country!” Sen käkade vi delicious maklobe, tittade på videos med stenkastande, dabke-dansande palestinier, israeliska militärer som gör bort sig, och lyssnade på Adele och den palestinska hiphopgruppen DAM:s Mama I fell in love with a jew. En palestinsk snubbe och en isrealisk soldat fastnar i en hiss tillsammans: “She was sweaty so she changed her blouse, I had to make a move, so I said, it’s better that way, the green don’t suit you. She was cool, she made a move too, she said, without the sniper lens, you look cute too… Oooh I fell in love with a jew, her skin is white and my skin is brown, she was going up up I was going down. We shared our dreams, she said she wanted to be a pilot and search the sky, I said my dream was not to be searched everytime I fly…”

Hebronkollage♥ Systerskap, habibtis och festmat i Hebron ♥

Det var ett minst sagt intensivt, jargongartat och komiskt häng, underbara kontraster och underbara tjejer. När vi anlände på förmiddagen, för att undvika de obligatoriska clasharna med militär som alltid följer fredagsbönen kl 12, fanns det inget vatten i familjens hus. Mamman fällde tårar över de sabbade middagsplanerna och pappan skämtade om att det var för att bosättarna på kullen bredvid höll på att fylla sina swimmingpools. Inte sant just i det här fallet (det var ett lokalt fel) men på många andra ställen i Palestina är det allt annat än ett skämt. I område C, som utgör 60% av Västbanken begränsas palestiniernas tillgång på vatten på grund av den israeliska militärens kontroll. För den som vill veta mer om konfliktens tvistefrågor och hur situationen ser ut rekommenderar Ellen “Ett land två folk” av Sören Wibeck och “The lemon tree” av Sandy Tolan. Den som inte pallar läsa böcker kan titta på den här fyra minuter långa mycket pedagogiska satirfilmen I’m Palestinian, my roommate is a jew ;)

Hebronkollage3Uppe till vänster: I Ibrahimi-moskén ligger Abraham begravd vilket gör det till en helig plats för både judar och muslimer. 1994 öppnade en amerikan-israel eld här och massakerade 29 muslimer och skadade 125. Därefter restes väggen på bilden, som delar av byggnaden i en judisk och en muslimsk del. Uppe till höger: Haya och hennes bror Mo – Hebrons enda couchsurfare, som hyst 250 personer på fyra år ;) Nere till vänster: Te hos Leyla i kvinnokooperativets shop i gamla stan i Hebron. Nere till höger: Vi går igenom metalldetektorer och kontroller för att komma in till Hebrons gamla stadskärna. Sedan ockupationen 1967 bor några hundra israeliska bosättare här, skyddade av militär, vilket har tvingat bort palestinier från centrum.

På fredagseftermiddagen begav vi oss till ett party – dvs mintlemonad, kaffedrinkar och shisha – med några internationella följeslagarorganisationer i Hebron. (Läs EAPPIS:s blogg om hur det är att bevaka checkpoints och följa palestinska barn till skolan) Clasharna mellan palestinier och israelisk militär var över, “bara” två hade dött, och vi gick i solskenet ner mot checkpointen där vi skulle ta taxi på andra sidan. Vi passerade utan att kontrolleras,  men ett par soldater på hustaket intill hann skrika sharmuta (hora) efter oss. Tjejerna reagerade, men det var svårt att avgöra hur illa de tog vid sig, det mesta går ju att skämta bort. Det blev dock uppenbart när vi skulle hem igen, och mörkret fallit, att de gjorde vad som helst för att slippa gå igenom den där kontrollen. Det händer t.ex. att tjejer tvingas lyfta på kläderna för militärerna vilket skulle vara förnedrande för vem som helst, men extremt haram för en muslimsk tjej. Sammanfattningsvis händer det mycket skit i checkpoints. Så taxin körde oss runt hela byn för att komma in vid en annan infart. Men den var avstängd efter dagens sammandrabbningar så vi var tvungna att vända igen. Att tjejerna blev så illa till mods, och det trots att Ellen och jag var med dem, gav en föraning till hur knäckande det är att leva i den där konflikten dag ut och dag in. Det jag hann uppleva på bara ett par dagar i Hebron var tillräckligt för att förnimma vidden av den fruktansvärt utsatta situation palestinierna befinner sig i. Vi blev stoppade i kontrollen och fick visa pass innan de lät oss passera utan drama, men ryktet om att vi blivit “arresterade” hann sprida sig ända upp till familjens hus innan vi själva anlände. Stackars föräldrar, det kan inte va kul att ha kids här.

Hebronkollage2Till vänster: Vi står på Christian peacemaker teams tak och fotas av israeliska soldater på andra sidan. Gatan under oss heter Al-shuhada street och är avstängd för palestinier. Men Ellen och jag fick promenera där utan Haya, tills en israelisk bosättare vid namn Baruch Marzel, vars politiska aktivitet t.om. terrorstämplats av Israel, fick psykbryt på oss och skrek att vi skulle åka hem och vägrade låta oss passera. Åtta israeliska soldater försökte lugna situationen men det gick inte så bra, så vi vände. Till höger: Israels förklaring till varför Shuhada street är avstängd. (Olso är alltså samma sak som Oslo;)

Som alltid på resa i främmande land är det kvinnomötena som fastnar hårdast. Det slutar aldrig göra ont att spegla mina egna privilegium i deras knappa alternativ, få syn på mina självklarheter i deras drömmar, och veta att vi är exakt samma, men på olika sidor av möjligheterna. Medan männen ändå åtnjuter någon slags personlig frihet och har chans att ta sig ut sitter kvinnorna fast. Klämda mellan en never ending konflikt och traditionella och religiösa normer. Det finns bara en väg: att gifta sig. Deras gnista fladdrar i ständig storm, och som de kämpar.. Att hitta sitt utrymme, sin lilla chans att leva ut de de är och det de vill. Vi är många från väst som kommer hit. Journalister, aktivister, följeslagare och biståndsarbetare, vi förfäras av orättvisorna, våldet, förtrycket och döden. Men det är lätt att stirra sig blind på konflikten och missa andra dimensioner av vardagen. Ser vi våra systrar? Vad vet vi om deras liv?

IMG_9259Graffiti på muren i Betlehem. Leila Khaled blev världskänd när hon kapade flygplan för att uppmärksamma ockupationen som följde sexdagarskriget 1967. Hon är medlem i Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP) som är terrorstämplad av USA och EU. Själv säger hon: “I am a victim of oppression and occupation; we, as a people, have the right to resist by all means.”

Ett par dagar senare sitter vi i ett rökigt vardagsrum i västra Jerusalem tillsammans med tre israeliska killar. De har verkligen inget emot araber, understryker de. En av killarna är skådespelare och DJ:ar nyskapande arabisk electrofusion. En annan läser arabiska och är uppvuxen i en fredsby tillsammans med judar, kristna och muslimer. Men han kan inte vara säker på att arabiskaläraren inte planerar att kidnappa honom. En tredje har gjort militärtjänsten i Gaza. Hur det var? “Terrible”. Det dricks Arrak och är inte läge att fråga om detaljer även om jag är så extremt nyfiken på mekanismerna kring den israeliska militären. Jag säger inget om just de här killarnas erfarenheter för det vet jag inget om, men generellt tänker jag på det här med att skolas in i kriget. Hjärntvätten. Propagandan. Att “skydda sitt land”, forma en fiende, arrestera barn, döda civila, eller döda i självförsvar. Och vare sig man vill det eller inte bli måltavla för “the palestinian rage”.

Det är lätt att säga att de borde värnpliktsvägra. Men det är inte bara fängelse som väntar den som inte gör militärtjänst, de bränner även chanserna till jobb, och får familjen och samhället emot sig. Det är lätt att säga många saker om Israel-Palestina-konflikten. Folk tycks älska att snurra och vrida på frågan som vore det en rubiks kub, och i all oändlighet debattera hur bitarna egentligen sitter ihop och vad som måste göras för att lösa ut pusslet. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, eftersom jag obviously inte vet tillräckligt, men också för att det finns annat som intresserar mig mer. Visst önskar även jag peace in the middle east, men jag tycker mer om att vrida fel än att vrida rätt – svaren blir fler frågor, det generella blir specifikt och fyra färger blir tusen. Jag fick det jag kom för: en känsla. En tinywiny inblick i några människoliv på två sidor av en mur.

BetlehemkollageI Betlehem besökte vi flyktinglägret Aida som upprättades efter kriget 1948. Ovanför ingången hänger “the key of return” som symboliserar den första generationen palestinska flyktingars rätt att återvända till de hem de tvingades lämna. Eftersom flyktinglägren inte får byggas ut blir de trängre och trängre, missnöje frodas och clashar med israelisk militär är inte ovanligt. Nere till höger: Platsen där Jesus sägs ha fötts pryds av en stjärna i Nativity church i Betlehem.

JuliakollageSista dagarna bodde jag hos min vän Julia, som jag lärde känna i Chile 2008. Nu jobbar hon för FN i Jerusalem och bor högst upp i det här tornet. Helt galen hyra, men helt amaze utsikt i samtliga väderstreck. Tusen tack för fantastisk gästfrihet och all kunskap du delade med dig av! ♥

ElliellenPalestina♥ Resans groupie-skörd: Elli och Ellen vid en synagoga i Jerusalem. Elli och Ellen vid klippdomen. Elli och Ellen med Banksy’s fredsduva i Betlehem. Elli och Ellen vid klagomuren ♥

7 Comments

  1. Ulla
    2016/01/08

    Tack, Elli, för att du skriver och berättar! Mycket intressant, bra förmedling av hur det känns att vara där! Men ändå; det går inte att förstå!

    Reply
    • Elli
      2016/01/08

      Tack mamma Palm! Och nä jag vet, går knappt att ta in ens när man är på plats <3

      Reply
  2. Angela
    2016/01/08

    Tack för en väldigt fin och ärlig förmedling av din känsla över konflikten. Din bild fick mig att ännu mer längta tillbaka till, framför allt Hebron, där jag tillbringade tre mån som följeslagare den här tiden förra året. Det är verkligen så komplext men jag uppskattar så mycket att läsa porträtt av vanliga människor, hur du reagerar, hur dina vänner, både palestinska och israeliska, reagerar i både vanliga och ovanliga situationer såsom checkpoints mm. Allt gott till dig

    Reply
    • Elli
      2016/01/08

      Tack för detta Angela! Känns fint att kunna förmedla nått som du som varit där kunde känna igen dig i. Fattar att tre månader i Hebron måste ha satt sina avtryck… Imponerande jobb ni följeslagare gör.

      Reply
  3. Favad
    2016/01/08

    Thank you Elli for this insightful piece. It’s so sad. Such beautiful faces, such wonderful places and yet so much misery. I wish things were better for all those affected by the conflict.

    Reply
    • Elli
      2016/01/08

      Favad, as always, Im so amazed that you take the time to read this swedish blog ;) I truly appreciate that you follow me on my trips. And as we said before, I wish that you could visit these places too. One day…. when we rule the world… =D

      Reply
      • Favad
        2016/01/08

        Yes of course! I envy your trips. Google translator took care of Swedish part – it did a terrible translation but I managed :) Your blog is very good. Keep up the good work, travel more and tell us your stories.. and I hope some day our paths will cross again..

        Reply

Leave a Reply