Nicaragua, vad blev det av oss?

Skrivet Jun 18, 2015 i Resor

Oj, jag försvann visst lite. Zoomade ut och trillade ur tiden, bland regnmolniga berg där allting blommar grönt och luktar kaffe och choklad. På hostal Buena Onda i Matagalpa bildade jag familj med ett gäng fina människor + kanin och levde en liten livstid med dem, dvs en vecka ;) De fantastiska planerna på att dra ut till the CEN project i Las peñitas blancas bidde dock tyvärr inte av på grund av en släng magsjuka, men någonting måste jag ju också spara. Djungel och vattenfall väntar på mig, Corn islands gnistrande stränder och delfindyk väntar på mig, Rio San Juan med sina indígena communities, och hela den karibiska kusten.

Nicaragua Nicaragüita, du kröp in under mitt skinn till slut och bröt upp en liten rymd. Eller en ganska stor rymd. Det kändes som det alltid känns, som att något lossnar inuti. Som ett isblock som knakar och skorrar och spricker millimeter efter millimeter för att till sist släppa taget med ett öronbedövande dån och flyta iväg. Och kvar blir den här upplevelsen av utrymme, där kroppen rör sig fritt, där tankarna svirar iväg utan att krocka med något. Alla dessa toppar och dalar, den galna mixen av revolution, eufori, extas, tomhet och moments av total stillhet. Och nu när jag sitter i Atlanta en halv evighet i väntan på flyget hem är det med en känsla av WTF, det hände igen. Tiden bara sveper med en och släpper en på en helt ny plats. Eller på en gammal som man råkat glömma bort. Det blir aldrig som jag tänkt mig, jag hittar aldrig det jag tror jag ska hitta när jag tror jag ska hitta det, men jag hittar alltid något annat någon helt annan stans. På den packade chickenbussen där alla måste röra sig som en enda böljande kropp för att någon ska ha en chans att ta sig in eller ut. När jag sitter inklämd bredvid en kvinna och får hjälpa till att nappflaskemata hennes två månader gamla dotterdotter. När jag och Dani dricker vin och googlar dikter som vi läser högt för varandra och skriker THAT’S ME vid exakt samma rad. I Lagunen under stjärnorna. Vid vulkanerna under solen. I mötet med poeter och revolutionärer, och i min fantasi när jag läser om allt som hänt och allt de levt. Sen berättar jag om det för nån random person i hängmatta och kommer på mig själv att låta extatisk. Då. Det är då. Ååååh! Packar in denna feeling och tar med hem. Nica goes Malmö, det blir najs!  ♥

Processed with VSCOcam with t1 preset

 Nöjd chica efter Katia Cardenal-intervjun.

familjenKärnfamiljen i Matagalpa. Dani och Giri, som vanligtvis är i min storlek.

NajoNajo.

vulkanenHej då vulkaner, sjöar och poeter! Eller jag menar, ses snart!

HangmattagiocondaSaker jag tar med mig hem. Förutom choklad, kaffe, rom och en mycket liten primitivismo-målning köpte jag ett Giocotek med Gioconda Bellis samtliga diktböcker. Kände att jag inte kunde leva utan dem ;)

2 Comments

  1. Jerker
    2015/06/18

    Härligt att läsa. Ett gott liv att hitta vardagen på annan plats och släppa ett tag. Vi ses kanske hemma nån gång… Kram!

    Reply
    • Elli
      2015/06/19

      Ja klart vi gör!! Ha det så vackert tills dess <3

      Reply

Leave a Reply