När du vill vara dig själv för en stund…

Skrivet Mar 8, 2011 i Resor

Way out East, 2010-2011

Gränsen mellan Pakistan och Indien är troligtvis den enda i världen där de blir glada istället för mordiska om man tar ett foto. Varje dag innan solnedgång hålls en bisarr gränsceremoni där supportrar från båda länderna fyller stora läktare på båda sidor av gränsen. De viftar febrilt med flaggor, skriker och dansar medan stora traditionellt uniformerade soldater paraderar fram och tillbaka mot porten som skiljer de två rivaliserande länderna åt. De bankar klackarna i marken med sån kraft att man blir lätt oroad för deras smalbenshälsa. Till sist möts de indiska och pakistanska soldaterna vid den öppnade porten, det skakas hand och flaggorna halas. Vackert.

PakigransmindreNationalism javisst!

På grund av denna ceremoni och på grund av att indien och Pakistan hatar varandra (politiskt alltså) är Wagah border troligtvis den najsigaste gränsen att korsa till fots. Ingen gegga, inga lastbilsköer (länderna har inget formellt handelsavtal), finsopat och snälla turistvänliga gränsmilitärer.
På detta sätt lämnar vi pakistan, spatserandes, med solen i ansiktet och viss eufori i hjärtat. Att hänga i Pakistan har varit en galen cocktail av fascination, lärdom, utmaning, magsjuka och en massa massa kärlek. Det ryms så många världar i Pakistan att det är en omöjlighet att fatta vad landet egentligen handlar om. Om vi hade haft ett par hundra antropologlivstider så kanske kanske vi hade kunnat börja förstå vad Pakistan är, men istället har vi kikat in, tagit snapshots av lite ditt och lite datt, och åker därifrån med en kakafoni av olika känslor.

Med risk för att låta som universums största klyscha är det flyktinglägren utanför Karachi som fortfarande känns mest. De där små små smutsiga barnahänderna, snustorra på ovansidan och kladdiga om handflatorna, som när jag tog i dem gav mig en förvirrande mix av vämjelse och ödmjukhet. Känslan går inte riktigt att spåra, och kanske är det därför den fastnat så hårt. I vilket fall kommer de där kidsen alltid att hänga med mig, från och med då, var jag än går.

PakibarnmindreKompisar.

Att komma till Indien var… fantastiskt… av så många konstiga och mindre konstiga skäl. En amerikan, som var vid gränsen för att se ceremonin, kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp med taxiprutningen. En TURIST, sjukt exotiskt! På väg till närmsta staden Amritsar såg vi kvinnor, så många kvinnor överallt, cyklandes, cruisandes i bilar, på moppar, med håret flaxandes i fartvinden. Och först då släppte det. Hur mycket jag än försökt medvetandegöra på vilka sätt det påverkat mig att hänga så pass länge i ett land där kvinnorna har så liten plats i det offentliga rummet, där gatorna är smockade av män och där jag många gånger är ensam tjej, så var det först på andra sidan gränsen jag kunde jämföra och verkligen känna skillnaden. Jag har aldrig blivit något annat än respektfullt bemött och fantastiskt omhändertagen i Pakistan, men jag har ändå inte kunnat undgå att undra och allt för ofta tänka på hur folk verkligen ser mig, vilka förväntningar som finns på mig som kvinna, hur jag borde vara, hur jag borde uppföra mig, hur jag borde vara klädd osv osv…

PakialvormindrePashtuntjejerna förvandlar mig till älva.

Att täcka håret är ingen lag i Pakistan, men med undantag av de finare områdena i storstäderna kändes det ändå som en bra idé att vira sjalen runt huvudet. Uppe i det mer traditionella Peshawar där de flesta kvinnor går i burka tog jag aldrig av sjalen offentligt och efter nästan två månader började jag fundera över töntiga saker som vilka signaler jag sänder ut om jag ler och är trevlig, ja, ÄR MIG SJÄLV god damn it, mot en främmande man. Jag började se mig själv mer ur andras ögon (som jag inbillade mig dem), än ur mina egna, och jag var villig att offra min egen övertygelse för att maxa chanserna för att de skulle respektera mig och för att de skulle veta att jag respekterade dem. Och vips så hade jag blivit en av dem som föll in i ledet, och vips så hade jag fattat hur jäkla svårt det är att fajtas mot normerna i ett samhälle, hur övertygad man än är och hur gärna man än vill.

pakibok

Sen är ju Pakistan obviously inte ett land med en norm eller ett sätt, vilket gör det ännu svårare för en besökare (och inte helt lätt för locals heller) att fatta vad som är okej var och när. Världarna är som sagt tusen i detta 170-miljonerland och i pakistans övre samhällsskikt gäller andra regler när det kommer till kvinnor och deras livsstil. Den som är sugen på att kittla sina fördomar kan läsa Maha Khan Phillips “Beautiful from this angle”, med en promiskuös kokainstinn partyprinsessa från överklassens Karachi i huvudrollen. Boken innehåller nära på varenda schablon som finns om Pakistan (En realityshow med namnet “Vem vill bli terrorist” kanske ger en uppfattning?;) och dealar på ett tragikomiskt sätt med både verkliga pakistan och fantasipakistan, så som väst hittat på det.

Men ja, nu hängde vi ju ytterst lite med överklassen och även om jag kände mig fri och bekväm med de som blev våra vänner på vägen var det ändå en förlösande upplevelse att komma till Indien. Ta ett glas vin, hålla handen, släppa ut håret, fan det låter så trivialt att det är löjligt, men skoja min doja att de där småsakerna spelar roll. Indien är på intet sätt ett jämlikt samhälle fritt från kvinnoförtryck och traditionell syn på kön, sex och kärlek, men den spontana upplevelsen för mig, som turist, är att det finns mer space att röra sig i. Jag gillar’t, och hoppas på att helt okritiskt fortsätta gilla det i ett par månader till ;)

PakislojamindreSo long slöja!

Leave a Reply