Kattighet, hundighet och vackrighet

Skrivet May 21, 2015 i Resor

Jag har lite bloggpaus som ni kanske märkt. Eller inte märkt, eftersom en vecka går så snabbt i svea, medan hela liv springer förbi här. Just nu lever jag liv med Elisabet, min Catalana favorita som jag lärde känna i Bolivia och bodde med i Venezuela för drygt 6 år sedan. Då var vi ute på våra livs längsta resor, härjade runt bland regnskogar och bergstoppar, blev höga på zen-iga resefilosofier, sprängde gränser, kärleksknarkade och ville aldrig komma hem. Det var då det. Sen dess har vi sammanstrålat i Malmö, i hennes barndomshem i Vidreres utanför Barcelona och i San Francisco där hon bott de senaste åren. Nu har hon tagit 12 dagar off från sitt hektiska software implementation consultant-jobb (don’t ask) och “busy-trap”-vardag för att semestra med mej i Nica. Livet ser med andra ord lite annorlunda ut nuförtiden, och första dagarna pratade vi en del om att gå från jobb-mode till rese-mode, huruvida vi skulle kunna älska lika mycket att långresa idag som för 6 år sedan, om vi blivit för gamla, om det känns “gjort”, eller om det bara är vana. Just nu sitter det i alla fall en tjej på sängen bredvid med ett fetestort leende trots värk i varenda muskel efter 8 timmars vulkanhajk och säger att rese-modet definitivt är tillbaka. Så ja, jag tror vana ;) Det tar en stund att glömma hur saker brukar vara hemma och ta Nica för vad Nica är: Rå skönhet. Helt perfekt i sin ofullkomlighet. En dag eller två, sen slutar man störa sig på att chickenbussarna är överfulla, att man får stå upp i ett par timmar och hålla balansen medan man badar i sin egen, och andras, svett. Allt är förlåtet när chauffören pumpar ut bachata-musik på högsta volym, någon ger en en mango i present, och nått gulligt barn stirrar en rakt i ögonen, smilar och säger HOLA!

Alltså… ♥

Efter ett par dagar vid Laguna de Apoyo och ett par dagar i Granada är vi nu på Ometepe. Igår hyrde vi scooter, zickzackade mellan kossor, grisar, hundar och barn på den i övrigt trafikbefriade ön. Sen jag var här första gången har stor del av vägen stenlagts och turismen boomat. För nio år sedan sov jag i en hängmatta på en finca-terrass, i en repsäng på en strand och på en madrass på någons altan. Den sistnämnda sovplatsen blev jag påmind om igår när vi pratade med en kvinna om annalkande Mors dag. Det finns nämligen en tradition av att en grupp män går runt med konstiga instrument och spelar och sjunger för random mödrar okristligt tidigt på Mors dags morgon. Och det var just den morgonen som jag och tyska Hannah sov på den där altanen, och alltså väcktes klockan 5 av att en grupp män hade ställt sig vid våra bäddar och börjat skråla MADRE TE QUIERO-låtar. Dessutom ganska sammanbitet och glädjebefriat, vilket gjorde det hela ännu mer bisarrt (när väl den första skrämseln hade lagt sig dvs) Inifrån huset hördes ett lika glädjebefriat “gracias”. Sen gick de.

Visst kan man fortfarande sova spartanskt på Ometepe, men här finns även massor av fancy alternativ. Vi har checkat in på Villa Paraiso (yepp kör all in på paradistemat, pool och eget badrum) som ligger på stranden Santo Domingo. Små söta mangos hänger i klasar intill vår i princip egna terrass, vinden rasslar i palmbladen och gröna vågor dånar in över stranden. DET ÄR SÅ JÄVLA VACKERT. Och då har jag ändå inte berättat om det vackraste: Att simma ut i sjön, vända blicken in mot ön och få den helt galna vyn över två mäktiga vulkaner, med mörkgröna skogar kring fötterna och topparna bland molnen. Det är en sån där bild som utan förvarning tar över hela hjärnan och ger ett plötsligt och hastigt fladdrande i mellangärdet. Som ett spontanfnitter, över hur överdrivet cool naturen är och hur löjligt obetydlig man själv är. Uppslukande och utslagande. På ett mycket bra sätt.

Jag önskar vi hade en dag till här, minst, men imorrn drar vi vidare till kusten. Idag har Elisabet som sagt klättrat upp och ner för en vulkan, icke aktiva Maderas, och jag är så himla nöjd över att jag slapp. (Jag har ju faktiskt redan gjort det en gång varpå jag svor att aldrig göra om något så ovettigt jobbigt) Elisabet är och har alltid varit en aningens (!) mer aktiv resenär än vad jag är. Om jag är en katt som föredrar att ligga utsträckt i skuggan nånstans, observera världen och, när jag finner det lägligt, se riktigt söt ut och stryka mig lite lätt mot någons ben för att få kärlek och uppmärksamhet, så är hon en sån där aktiv och härlig hund som alla älskar, som behöver sin dagliga motion för att inte bli galen, och som springer runt och socialiserar med alla och viftar väldigt fort på svansen. Vi är med andra ord ett mycket bra team! ;) Jag smittar henne med kattighet, vilket hon behöver för att ta sig ur sin busy-trap, och hon smittar mig med hundighet så att jag blir något mer aktiv, allälskande och tillitsfull. Efter att just ha lärt mig om “The average of 5-rule“, dvs att du är genomsnittet av de fem människor du spenderar mest tid med, är jag extra glad över att ha denna loca i mitt liv ♥

EllieliflotteBakom varje framgångsrik Catalana står en segerviss Suequita. Här kajaktur i Laguna de Apoyo.

ElliyEliElli och Eli.

DonaTereAdopterar här med denna gulliga och kickass señora. Doña Tere, 84 år, varav 60 av dem har spenderats bland grytorna på Granadas marknad. 8 barn (varav 6 vid liv), 40 barnbarn och 30 barnbarnsbarn. När vi kom förbi på morgonen vaggade hon iväg och köpte alla ingredienser färska och lagade resans bästa tipico-frukost med Gallo pinto (ris och bönor), maduros (friterad banan), ägg och ost. Sen satte hon sig ner och snickesnackade med oss och viftade bort alla som störde: “estoy ocupada”/jag är upptagen ♥

vulkanConcepción som är aktiv och därför bara får bestigas till hälften just nu. (nej det är inte rök, bara moln)

EllielimoppeDagens mantra: Hoy no vamos a morir! / We will not die today!

4 Comments

  1. Björn
    2015/05/22

    Así que simplemente maravilloso que parecen tenerlo . Usted se convierte en celoso! Yo personalmente trabajo mis últimas semanas antes de que pasar tiempo con los bebés.
    Pensando en ti. Abrazo / hermanito
    (Gracias Google Translate)

    Reply
    • Elli
      2015/05/25

      haha skillade skrutt! jag visste inte att du hade fler än en bäbis, eller kallar du Carina för bäbis också? Du är ju förövrigt också en bäbis. Pensando en ti också! och saknar er en massa!! stor puss <3

      Reply
  2. Ulla
    2015/05/23

    Så vackert det måste va där i Ometepe! Att återkomma (som katt och hund) måste va jättehärligt för er. Men nu är du nog snart på väg hem, eller hur?

    Reply
    • Elli
      2015/05/25

      Ometepe är amaze! Och det var härligt att hänga katt och hund igen ja, men nu är jag åter själv, med mitt skrivande och mina sista reseveckor. Snart blir det norr; djungel och berg. Sen kommer jag hem 18 juni. Hoppas ni har det fint och det går bra med konserterna! kraaaam

      Reply

Leave a Reply