Ingen fred innan Moder jord är fri

Skrivet Jan 25, 2017 i Resor

Jag älskar att bli inbjuden till platser. För jag är egentligen en väldigt lat resenär, som inte har tålamod till att gå i femton turistfällor och dra arton nitlotter innan guldkornen uppenbarar sig i all sin gnistrande prakt. Därför blev jag så himla glad när Lovisa, som jag läste fortsättningskursen i socialantropologi med i Lund hösten 2014, skrev “Kom till Popayán!”, aka “den vita staden”, aka “den mest imponerande koloniala bebyggelsen efter Cartagena”, enligt Lonely Planet. (Dock lite skeptisk till att vara imponerad av kolonialism, men men…) Lovisa och jag känner egentligen inte varandra typ alls, men för nästan exakt ett år sen läste jag hennes C-uppsats från Chiapas i Mexico, och blev blown away. Därför visste jag ju att det fanns en mycket bra och fin hjärna inne i det där lockiga huvudet, och att det helt säkert skulle bli amaze att hälsa på henne i sluttampen av hennes masteruppsats-arbete i Cauca-provinsen i den colombianska södern. Och det blev det!  Mil gracias för en liten bit av din värld, den var fantastiskt fin, och du med!

Popayan Kollage2♥ Katedralen vid Parque Caldas i Popayán. Utsikt från “el morro de Tulcán” där en staty av grundaren spejar ut över den vita staden, passande nog troligtvis med en förcolumbiansk pyramid under hovarna. Lilla, men mysiga Hostal Caracól där Lovisa och jag bodde. Och på väggen: “Carcela Farc ELN vamos todos por la paz” = typ “fängsla Farc och ELN, nu går vi mot fred”.  ELN (Ejército de Liberación Nacional”) är en väpnad kommunistisk-marxistisk gerillarörelse som kom till samtidigt som Farc på 60-talet, men som är mindre känd. Det är med andra ord flera kockar i konfliktsoppan… ♥

I måndags rullade vi ut till Coconuco, en ministad på 2300 meters höjd, omgiven av hisnande stora och grönklädda Sagan-om-ringen-berg. Därifrån swishade vi bak på moppar upp till de varma källorna “Agua hirviendo” en bit upp på en av höjderna. Med håret flaxandes i fartvinden och tårarna rinnandes längs tinningarna fick jag den här resans första, men förhoppningsvis inte sista, känsla av eufori. Som att ett tunnt skal spricker runt själen, som att en sovande fågel i bröstkorgen plötsligt vaknar och flaxar ut med sina stora vingar. Kaboom, there goes gravity. Det känns som att flyga.

Efter att ha badat i “naturliga källor”, som inte såg särskilt naturliga ut, men som ändå var mysiga, förutom att de stank ägg (jag stinker fortfarande ägg), vandrade vi tillbaka ner längs slingervägen till Coconuco. Hälsade på hundar, får, kossor, en häst och någon slags ankor (?), åt glass, och utbrast “Guuuuu va fint.. shiiiiit… nääää kolla, det är ju heeeeelt sjuuuuukt… omg… hur kan något va så vackert…” varannan minut i cirka en timme. Det är nått med de där utsikterna, och att vandra bland berg, vars majestät förvandlar en till en liten människomyra som inte kan annat än att le fånigt och buga sig ödmjukt inför mäktigheten. Det är helt enkelt ogreppbart hur magisk Madre tierra är.

Coconuco Kollage2♥ Ja, ni ser! Vidunderligt vackert kring Coconuco. Heta källor, cabañas i Alp-stil, ulliga gulliga får & erbjudande om aguardiente (anis-sprit), rom och poker. Men Lovisa ville hellre ha glass. ♥ 

Madre tierra har även spelat något av en huvudroll i Lovisas akademiska karriär, och är anledningen till att hon de senaste månaderna hängt just i “los territorios” i södern. Den där briljanta C-uppsatsen från Chiapas i Mexico, handlade om Maya-folkets kamp mot det dominerande neoliberala linjära utvecklingsidealet, med modernitet och ekonomisk tillväxt som främsta mål, och där det koloniala arvet fortsätter förtrycka ursprungsbefolkningens kosmologier, vilka ses som bakåtsträvande och traditionella. Men det finns alternativa, så kallade kritiska, idéer om utveckling, och i uppsatsen fokuserar Lovisa på Maya-konceptet “Lekil Kuxlejal”, som liknar det som ursprungsfolk i Bolivia och Ecuador kallar för “Buen vivir” – det goda livet. Det syftar till att “en annan värld är möjlig”, bortom det ofta exploaterande och för naturen destruktiva “moderna” utvecklingstänket. Hur fett? Inte konstigt att Lovisa blev helt kär i sitt fält och typ aldrig ville åka hem.

Det colombianska masteruppsatsfältet har dock varit lite mindre romantiskt, och aningens mer komplext. Här har hon försökt fatta sig på ursprungsbefolkningens land-recuperaciones, dvs återtagande av land de anser sig ha rätt till, och som de ofta blir lovade från politiskt håll, men som sällan omsätts i praktiken. Nu tar de saken i egna händer, hugger ner delar av de rika landägarnas stora fält med monogrödor, ofta sockerrör odlade för bränsle, och sätter bönor och majs för egenbruk och försäljning. De förväntar sig sällan att hinna skörda innan polisen kommer och förstör odlingarna, men huvudsyftet är att rikta ljuset mot rätten till odlingsbar mark och liv i enlighet med sin övertygelse. På senare tid har de börjat kalla landockupationerna för “La liberación de madre tierra” – befrielsen av moder jord – vilket inte bara syftar till att befria marken som sådan, utan även den ursprungliga kosmologi som har så starka rötter i den.

De senaste månaderna har Lovisa flängt runt mellan ursprungsbefolkningen Nasa’s byar, så kallade “resguardos”, varit med vid landockupationer och haft kontakt med olika delar av urfolksrörelsen, som har enad front utåt, men stora splittringar inåt. Nu försöker hon lista ut vad som egentligen är mest intressant att ta fasta på i denna mångfacetterade rörelse, som på senare tid även vidgats till att innefatta campesinos (mestizo-bönder) och afrocolombianos (Afrika-ättlingar). Frågan om land har dessutom blivit extra het i och med fredsprocessen mellan den colombianska staten och Farc-gerillan. Var ska de avväpnade gerillamedlemmarna bo? Kommer staten avsätta mark till dem? Och hur kommer det påverka de grupper som sedan länge kämpat för just rätten till land? Därför råder i Cauca en föga förvånande skepsis till den här så kallade “freden”. De är inte emot fredsavtalet, men fred på riktigt blir det först efter omfattande landreformer.

4 Comments

  1. Björn
    2017/01/26

    Wow vad fint! Och var härligt du verkar ha det systra mi. Tack för bra läsning en tidig och mörk tvärbaneåktur :)

    Reply
    • Elli
      2017/01/26

      Ååh känns fint att få ha åkt tvärbana med dej i morgonmörkret <3 hoppas ni har det fint, pussa o krama på tjejerna! Och ja, jag har det bra, just nu lite förkyld bara, och lite för trött för att hitta nya kompisar ;) men det brukar ge sig.. Massa löööv!

      Reply
  2. Ulla Palm
    2017/01/30

    Hej Elli! Vilken tur du har att ha en vän där som kan visa dig och lära dig så du kan lära vidare till oss. Intressant! Synd men inte konstigt att fred blir så svårt att nå på riktigt.

    Vacker natur och kultur som du blir lycklig av. Härligt

    Kram, Ulla.

    Reply
    • Elli
      2017/02/02

      Jaaaa det är så himla lyxigt att hälsa på folk! Och Colombia är HELT amazing! Tror du hade gillat :) Puss o kram från Salento bland gröna berg och skogar.

      Reply

Leave a Reply