Hög på livet i kokainets vagga

Skrivet Mar 7, 2017 i Resor

HOLAAA a todos!! Shiiiiit va längesen, jag vet, och I’m sorry, men livet liksom hände. Jättejättemycket fint liv. I förra inlägget från Salento, i gröna och galet vackra Zona cafetera, skickade jag önskningar till universum om att få avvika från turiststigen och smälta samman med Colombia for realz. Jag längtade efter att slippa skrapa yta och titta på tusen saker (även om det varit mycket fina saker), och istället få lära känna platser och människor på djupet. Jag gillar ju egentligen inte att hetsa runt, jag vill stanna på en plats och ingå i en vardag, i all dess enkelhet och vackrighet. Även om jag hade på känn att Medellín skulle kunna leverera något i denna stil hade jag icke kunnat föreställa mig hur känslomaxat det skulle bli. Universum alltså, ska då alltid överdriva.

Medellin kollage♥ Tack vare de oändliga mänskliga nätverken, som vanligt, flyttade jag in i ett kollektiv i den mycket mysiga stadsdelen Envigado, med Julio från Mexico, Jaime från Colombia, Tristan från Frankrike och katten Kimba, varav de två sista inte är med på bild. Vyn från terrassen är ganska så oslagbar, och perfekt i kombo med omelett och modell-photoshoots. Portvakten däremot fattade inte riktigt vad jag, diverse tjejkompisar, flickvänner och en och annan modelltjej gjorde där, vilket resulterade i ett helt bisarrt prostitutionsrykte och undrande mejl från lägenhetens ägarinna. My god.. Colombia alltså, så sexy på ytan och så traditionellt därunder. Sista bilden föreställer min fantastiska glassätande vän Esneider, med ”Ser du hur lätt det är att vara lycklig?” i bakgrunden. Han är troligtvis en av jordens snällaste och tryggaste personer, och utan honom vettefan hur jag hade navigerat Medellíns kaos.

Precis som mycket annat i Colombia är Medellín en vy svår att smälta. En ångande gryta med evigt vårväder med grönklädda bergskammar omkring. Stan kom till genom att en drös olika byar i dalen successivt växte samman, vilket skapat karaktäristiska barrios och flera mysiga centrum. På 80-talet var Medellín dock en av världens farligaste platser på grund av Pablo Escobar och knarkkartellens terror. Samtidigt härjades landet i stort av kriget mellan gerillorna, paramilitärer och den colombianska staten. Kidnappningar och mord var vardag, bomber briserade i storstäderna, och för tio år sen vågade sig knappa 400.000 turister till Colombia. 2015 kom 3 miljoner. I år placerade Lonely Planet Colombia som nummer 2 på listan över “Top countries – ten destinations you cannot afford to miss”. Det är en stad och ett land på uppgång, och även om många är skeptiska till freden så går framtidstron och optimismen inte att missa. Folk strömmar till Medellín, både colombianer och utlänningar flyttar hit för att surfa på utvecklingsvågen. Samt bo i en stad med episkt nattliv och fantastiska naturreservat en knapp halvtimme bort från avgasinfernot. Metrosystemet som öppnades 1995, två år efter Pablo Escobars död, är en stor stolthet som fortsatt expandera, och nedgångna, våldsamma barrios där kriminella gäng varit kidsens enda framtidsalternativ, har rustats med färgglad graffitikonst, bibliotek och sociala projekt. Sen är ju Medellín obvio inte en problemfri stad… Prostitutionen är utbredd och det finns fortfarande barrios där knark säljs lika öppet som tuggummi och empanadas på gatan, där människor ligger utslagna av crack och misären är total. Men för min generation, vars barndom präglats av våldet, är förändringen enorm. Nu vågar man röra sig tryggt på gatorna, nu föder freden tusen möjligheter.

I denna peppade stad flyttade jag alltså in i kollektivet på Medellíns södra höjder, och levde en liten livstid. Det var också här jag firade livets 33:e födelsedag, en dag som blev oförglömlig på mycket oväntade sätt. På grund av tre grava och mycket läskiga epilepsianfall i kollektivet, bestod dagen av panik, skrik, chock, tårar och sjukhusbesök. Jag torkade blodpölar och letade tandbitar, försökte få mina händer att sluta darra och pulsen sluta rusa. Även om allt slutade under omständigheterna väl och personen återhämtade sig under veckan så tog det flera dagar innan hyperuppmärksamheten på ytterligare anfall började avta. Och det var först när jag landade här på den karibiska paradiskusten som jag märkte hur traumat satt sig i kroppen. Lite i taget har de obehagliga bilderna bleknat, och så även känslorna kopplade till dem. Jag djupandas igen, och systemet drar inte längre igång full stressreaktion vid plötsliga ljud eller rörelser.

Efter det tredje anfallet och andra sjukhusbesöket tyckte min fina vän Esneider att jag skulle få fira födelsedag på ett normalt sätt, utan blod. Så vi åkte till ett köpcenter för att käka glass och dricka kaffe. På grund av total utmattning la jag väskan på stolen bredvid mig, vilket jag aldrig någonsin gör annars, och ett ögonblick senare var den borta. Mobil, visakort, pengar, rubbet. Men jag kände absolut ingenting. Det var som att dagens adrenalinpåslag och perspektivförskjutning gjort mig immun mot oviktiga saker som förlorade prylar. Kroppen pallade inte reagera mer, jag bara suckade, skrattade åt eländet och var glad över att någon kunde köra mig hem. Kvällen avslutades sen på finaste vis, med en roncito, cumpleaños feliz-sång och massa massa kärlek. Att krisa ihop, konfronteras med livets förgänglighet och tacksamhetsmaxa gör något med avstånden, och denna nya närhet var kanske den finaste födelsedagspresent jag kunde önskat mig.

Kanske är det även därför det tagit en halv evighet att få mig själv att skriva om Medellín. Vanligtvis har jag ett nästintill maniskt behov av att skriva för att avsluta kapitel innan jag reser vidare in i nästa värld, men den här gången har det varit tvärt om. Kanske för att jag vet att jag kommer vara tillbaka där ganska snart, för att jag lämnat halva min packning i kollektivet, och kanske också för att jag lämnat kvar en liten, men högkvallig, bit av hjärtat hos en fin person där. Medellín är ett minne som vägrar vila, och än en gång fascineras jag av hur tiden fungerar. Hur livet kan suga in en i otippade äventyr och sen spotta ut en på andra sidan – tilltufsad, förvirrad, ödmjuk och tacksam, med känslan av att två år passerat, inte två veckor. Gracias por sacarme del pasado, Jaime, ibland behöver man någon som håller sjukt hårt i ens hand, drar en med sig, och inte släpper förrän man tagit sig upp på ny höjd. Och den utsikten alltså, så vansinnigt breathtaking.

Medellin kollage3♥ En knapp halvtimmes taxiresa från kollektivet i Envigado ligger det här fantastiska naturreservatet. Här kan man vada upp för en flod, bada i vattenfall, meditera på klippblock i neongrönt ljus och käka konserverad tonfisk inför fabulösa vyer.

Det är detta som är att resa, det är detta som är extreme soulmakeover, att få ömsa skinn och själ, och rent fysiskt känna hur nya upplevelser tatuerar över gamla ärr. Ibland gör det ont, ibland är det obekvämt, ibland är det läskigt, ibland alldeles alldeles underbart, men efteråt lämnar det mig alltid med en känsla av förundran och eufori. Över att livet är så mycket mer spännande än vad jag i min fantasi kan hitta på, världen och dess händelser så mycket mer komplexa, och hur jag genom att ge upp inför det hela vinner nya extremer i känslospektrat, och fler ellibitar som jag aldrig hade kunnat kämpa mig till. Vad ska man säga.. GRACIAS, miles y miles de gracias, för att jag får leva så mycket liv. Det är en ynnest och lyx jag inte tar för givet.

5 Comments

  1. Marika Rasmusson
    2017/03/07

    Du skriver som en gud! Det är en ynnest att få läsa dina poetiska och nära ord. Fortsatt fin resa, i synnerhet den inre.

    Reply
    • Elli
      2017/03/08

      Ååh taaaack Marika! ❤❤❤ så fint att höra! Hoppas du har det underbart med! Massa kram från en hängmatta.

      Reply
  2. Carolina
    2017/03/08

    Sitter här i mörkret med en tvilling på ett svidande bröst. Axlarna har varit uppe och hälsat på hos öronen för att jag sitter fel, amningskudden är för låg och pojkarna sliter i bröstvårtorna. Men plötsligt upptäcker jag att axlarna sjunkit ner, den begynnande huvudvärken gått tillbaka och jag börjat andas lugnt igen. I 5 minuter har jag rest runt och upplevt fantastiska saker i Colombia. Tack Ellibells ❤

    Reply
    • Elli
      2017/03/08

      Käraste bästaste carrocarola, det gör mej mkt lycklig att min resa smälter samman med din. Colombia + twins + vattenfallsbad + amning = awesome kombo ❤ massa puss o kärlek

      Reply
      • Elli
        2017/03/08

        PS. Hoppas de stackars bröstvårtorna, axlarna o huvudet kryar på sig! Jag skickar en arbetsterapeut på hembesök om inte

        Reply

Leave a Reply