Förrädisk frid i karibiskt paradis

Skrivet Mar 23, 2017 i Resor

Det är bäst att skriva med upplevelserna färska i minnet sägs det ju, men dios mío, tiden går alldeles för fort! Jag panikar lite när jag tänker på att det är tre veckor kvar innan jag sitter på ett flyg mot en blixtvisit i Svea innan Iran. Även om jag egentligen är mycket peppad på persiska äventyr så hoppas jag i hemlighet att visumet ska strula så att jag kan stanna i Colombia två månader till. Jag vill ha kakorna och äta dem, jag vill åka till, men jag vill inte åka från. Palla säga hej då, palla forcera avslut när det känns som om allt precis börjat. Jag vill fortsätta leva på spanska, euforidansa salsa och kärlekstanka. Jag vill ha mer av allt som är så vansinnigt vackert, och som fyller mig av en paradoxal mix av överstimulans och sinnesfrid. Förhoppningsvis muterar känslorna lagom till hemfärd, förhoppningsvis kommer jag va redo. Tills dess gör jag mitt bästa för att låtsas att ögonblicken är eviga och nuet allt som finns. Fett svårt, men bra att öva på. Jag skulle ju trots allt inte vilja vara utan det här, och att tanken på slutet känns jävlig är väl bara ett bevis på kvallen av det som går förlorat. Förlorat förresten, det kanske är ett väl deppigt sätt att se det på. Som Jacques Werup skrev: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”. Resor och relationer må ta slut, det gör de ju alltid nån gång, bara mer eller mindre snabbt, men minnena är mer livsdugliga än så. Ännu mer om man skriver ner dem, vilket är vad jag ska försöka göra nu.

Efter Medellíns känslokaos tog jag alltså min flykt till den karibiska paradiskusten, för att få den där riktiga semestern jag längtat efter så länge. Och för att hälsa på Johanna, vän till Lovisa som jag träffade i Cauca i början av resan. För Johanna var det tredje vändan i Capurganá, denna lilla dammiga, gulliga kustby på gränsen till Panamá, dit man måste flyga eller åka båt eftersom det inte finns några vägar genom djungeln. Kanske därför inte så konstigt att en del besökare missuppfattar geografin och beskriver Capurganá som en fantastisk ö på Tripadvisor ;) Johanna har en tendens att fastna i Capurganá lite längre än planerat, typ några månader för länge, och när hon väl lyckades pallra sig hem till Sverige efter en sista vecka med mig började jag fatta varför. Tiden smälter samman till en enda evighetslång paradisdag. Tropisk värme mot saltvit hud, vågdyk, skyfallssömn, strömavbrottsstjärnhimlar och djungelrassel. Apvrål, kolibrifladder, matkoma, kattgos och vattenfallsduschar i gnistrande morgonljus. Varför skulle man någonsin vilja vara någon annanstans, någonsin? En vecka blev två veckor, två veckor blev tre, och hade det inte varit för att cashen började ta slut, och det inte finns någon ATM i Capurganá, hade jag troligtvis blivit kvar ännu längre.

Capurgana kollage♥ Morgonplaya i Capurganá, tom vid lågsäsong så när som på hästarna som strövar runt lika fritt som hundarna. Under högsäsong, dvs jul och påsk, är det mest colombianska turister som hittar hit, medan de flesta utländska turister hellre drar norrut till extremt populära Cartagéna och Santa Marta. Jag har ju inte varit där, än, men är ganska säker på att lilla Capurganá är mer av en drömmarnas plats. ”Nunca dejes de soñar” (Sluta aldrig drömma), står det på Johannas rygg, och jag har en känsla av att de där drömmarna kommer att föra oss båda tillbaka till Capurganá inom snar framtid, och att det inte är sista gången vi möts på denna strand. ♥

Jag tycker som sagt om att hälsa på folk som har koll på platser, så att jag kan snylta på deras erfarenheter och slipper trilla i turistfällor. Lucky me dessutom att Johanna så gärna delade med sig av sin vardag, med vackra vänner och vanor. När hon stack efter en vecka adopterade jag i princip hennes liv. Jag flyttade in i hennes rabatterade rum på hostal Acualí, tittade på gryningar och skymningar från hennes hängmatta, slappade på playan med hennes stråhatt på huvudet, mediterade och yogade på den ”perfekta platsen” hon visat mig, åt fantastisk mat varje dag på Capurgarepa, hängde timmar och åter timmar med Amparo som driver stället, och tog över den mycket ärofyllda uppgiften att måla hennes syster Olivas naglar. MIL GRACIAS Johanna, inget av detta hade hänt utan dig. Tusen tack för öppna armar, tack för Capurganá och för att jag fick lära känna dig på en av dina favoritplatser i världen. Du är hundra karat guld, och generös som få.

Capurgana kollage2♥ Oslagbart hängmatteliv på Acualí, Johanna med gosgalna katten Pepe, och den perfekta yoga- och meditationsplatsen med herr nilsson-apor, kolibris och fjärilar. På den sista bilden Acualís ägare Andrés, som flög in från Medellín en vecka när Mauricio, som driver stället tillsammans med sin fru, åkte på turistmässa. Ett tag var han mitt enda sällskap på Acualí när övriga gäster drog sin kos, om vi inte räknar tuppen (som väckte mig klockan 5.30 varje morgon), hönorna, kycklingarna, katten och hunden dvs. Andrés är även anledningen till att jag skriver det här inlägget från ett mycket mysigt airbnb:at rum i Envigado i Medellín hos hans coola syster Liliana och ännu coolare 8-åriga dotter Manuela. De oändliga mänskliga nätverken, som sagt, me lööv them! ♥

Capurganá blev exakt vad jag behövde och nog behövt ganska länge. Istället för att uppleva nytt och sprida uppmärksamheten all over da place fick jag tre veckor till att veva in mina drakar och vara i det som redan är. Det är fantastiskt vad som händer då. För livet, världen och människor är ju trots allt som matryoshka-dockor, lager på lager, och i det till synes enformiga och enkla kan de finaste skiftningar ske, bara man hänger kvar tillräckligt länge. Profundizar. Fördjupa. Fokusera på det lilla. Stanna istället för att springa. Tillåta upplevelserna att rota sig utan brådska, processa livet en minut i taget, utan måsten och planer. En sån evinnerlig lyx att få vältra sig i oceaner av egentid och liksom bara få vara i sin egen kropp, utan nått som drar eller stör. Det får något att spricka upp inuti, nått varmt och ljust, som känns hundra gånger mer rimligt och vettigt än det vanliga vardagsstressmodet. Ska jag välja ett life hack så väljer jag detta: ta en break och chilla runt i världen som ett lekande barn, totalt uppslukad av ögonblicket. Det är en skill för magisk för att växa ifrån.

En av de bästa platserna i Capurganá att praktisera varande är hos Amparo på den lilla restaurangen Capurgarepa. “Buscar amparo” betyder “att söka skydd”, vilket gör Amparo till ett mycket passande namn på denna roliga, smarta power woman som driver stället – samtidigt som hon uppfostrar sin inte alltid helt drägliga 17-åriga son, och tar hand om sin storasyster Oliva. På de där röda plaststolarna har Johanna och jag spenderat otaliga timmar, käkat den ena förtrollande rätten efter den andra, och konverserat med Amparo och random folk som tittar förbi. Däribland bönderna som rider ner från bergen två gånger i veckan för att sälja varor och proviantera, och som pratar med så kraftig dialekt att jag fattar knappt fem procent. Det syns dock i deras lugna, vänliga ansikten att de är fina som få, och nästa vända i Capurganá har de lovat oss att få rida med upp i bergen och träffa deras familjer. Tills dess får jag försöka öva upp mitt gehör för Chocó-bondedialekt. Capurgarepa blev med andra ord för oss, precis som för många av byborna, en självklar häng-och mötesplats, och utan Amparo hade vistelsen i Capurganá blivit en helt annan historia.

Capurgana kollage4Uppe: Evighetshäng på Capurgarepa, lyxigaste maten och Amparo som preppar min favoriträtt: kokosris med panela (brunt oraffinerat rörsocker), extra awesome tillsammans med nyfångad salt fisk. Nere: Johanna med Oliva, som var deppig minst en vecka när Johanna åkte hem. Även Amparo saknade Johanna så mycket att hon överkryddade maten och glömde ingredienser. En dag när jag ropade Buenos días in i köket kom hon utrusandes med ögonen lysande av hopp eftersom min dialekt liknade Johannas. Det råder ingen tvivel om att dessa tre kvinnor format familj under sin tid tillsammans. Allra sista kvällen förgylldes med kvällsbad till Olivas stora lycka, och kommande veckor gjorde jag mitt bästa för att mildra Johanna-saknaden. Till exempel genom att stötta Amparo i hennes motionslöfte och sälla henne på promenad kl 6 på morgonen. På väg mot Aguacate-bukten dånade vågorna in över stenarna och vinden slet i palmbladen, medan Amparo berättade om sina ungdoms dagar. Hon pekade ut stranden hon bott på med sin man innan elektriciteten nådde byn, klipporna hon fiskat vid och var paramilitärerna, i jakt på FARC-anhängare, kom och brände ner deras hem. Hon blev då en av 6 miljoner “desplazados”, vilket gör Colombia till landet med näst flest internflyktingar i världen. ♥

Vid det här laget lär ingen ha missat att Capurganá är ett komplett paradis, vackert som en tavla och rofyllt som en fiskdamm. Eeeeller? I de lugnaste vatten heter det ju… Capurganá ligger nämligen på gränsen till Panamá, så nära att man på under två timmar kan promenera till Sapzurro och vidare till den panamanska strandbyn La Miel. För att ta sig vidare in i Panamá måste man dock åka båt. Ja, om du inte är en dödsföraktande äventyrare eller flykting dvs. De senaste åren har gränsområdet till Panamá – Región del Darién, eller the Darien Gap – blivit en allt vanligare passage för flyktingar som vill ta sig till USA. The Guardian skrev för drygt ett år sen om hur migranter från Afrika, Asien och Mellanöstern flyger till Brasilien, Venezuela eller Ecuador dit det är lättare att få visum, lejer människosmugglare för att ta dem de dryga tio milen genom den täta och farliga djungeln mellan Colombia och Panamá, för att sedan fortsätta norrut genom Centralamerika och över USA:s gräns.

Utöver människor smugglas även mängder av droger från Colombia och norrut (90 procent av USA:s kokain kommer från Colombia), men drogsmugglarna föredrar vattenvägen. När de riskerar att bli upptäckta av kustbevakningen dumpar de paketen med narkotika värt gud vet hur mycket i havet, som sedan flyter iland i byarna. Min vän Fredrik, som bygger en cabaña i Aguacate-bukten, berättar att när ryktet om droger överbord når land spatserar folk längs stränderna i hopp om att hitta paket. Smugglarnas hittelön är nämligen inte direkt glasspengar, och ett upphittat paket kan innebär ett nytt hus och livsavgörande framtidsinvesteringar för hela familjen. På 80-talet var Capurganá ett hett tillhåll för knarkkungarna, som byggde vräkiga palats och levde dekadent lyxliv. Idag står flera av byggnaderna övergivna. Under vår tid i byn höll dock ett av palatsen vid stranden, med vita tinnar och torn, på att rustas för att kunna öppnas som hotell. Ryktet säger att knarkkungen som äger det friats i domstol på grund av brist på bevis. Även om drogsmugglarnas närvaro inte är lika synlig som på 80-talet så har de på intet sätt övergett det geografiskt viktiga området. Fredrik berättar om hur det kan dyka upp grupper av män som uppenbart inte är från trakten, som hårdfestar på stränderna i sällskap av lyxprostituerade.

På grund av all lönsam illegal aktivitet håller paramilitärer “ordning” i området. Ibland gör de så kallade “limpiezas” (utrensningar) då de tvingar bort och även dödar folk de anser stör friden eller bryter mot deras regler. Turister är ofta lyckligt ovetande om allt detta, och sittandes på den gulliga paradisstranden, eller strosandes på de sömniga gatorna, är det extremt svårt att föreställa sig att något våldsamt eller illegalt någonsin händer här. Vi turister är dock inte endast oskyldiga betraktare av kriminaliteten i Colombia. Amparo berättar att förr i tiden kunde de lämna dörrarna olåsta och alla kände alla, men nu växer Capurganá snabbt. Turister gillar droger, och med ökad efterfrågan ökar tillgången, vilket gör att allt fler bybor faller in i drogmissbruk, vilket ökar inbrotten och påverkar den allmänna tryggheten. Men det behöver ju inte vi bry oss om eftersom vi kan resa hem och lämna konsekvenserna bakom oss. För oss behöver Capurganá aldrig vara något annat än en underbar semester i ett fläckfritt paradis. Vackert som en tavla och rofyllt som en fiskdamm.

Capurgana kollage3♥ Eftersom människosmugglare inte är de jag helst önskar möta ensam i djungeln väntade jag på att någon ville joina till Sapzurro. Till slut blev det med ett gäng engelska tjejer som rest från Panamá via San Blas-öarna och nu satt fast i Capurganá på grund av stormigt hav. Detta kan räknas som en nackdel med Capurganá, risken att bli strandad om havet är maluco. För ett par månader sedan kantrade en lancha mellan Acandí och Capurganá, vilket kostade två människor livet. Icke livshotande alternativ är de större båtarna till Necocli, och katamaranen till Turbo. Ett par gånger i veckan finns det även direktflyg mellan Capurganá och Medellín för den som har råd att punga upp med en tusenlapp, och vill sitta bredvid piloten i ett minipropellerplan med smärre dödsångest, vilket var vad jag till slut gjorde. My god sicken utsikt dock! ♥

10 Comments

  1. Ulla
    2017/03/23

    Ojojoj, så paradisiskt liv! Men inte enbart så, alltså… Tack för allt du berättar!

    Reply
    • Elli
      2017/03/23

      Och tack för att du läser mamma Palm! <3 Hoppas andalusien också är magiskt, som vanligt.

      Reply
  2. Jerker Palm
    2017/03/23

    Hej! Så fantastiskt det låter i Capurganá. Låter som vi kanske ska välja det nästa år istället för Andalusien…
    Härligt att komma ner i det där varvet så man bara vill fortsätta va kvar och inte gå/resa vidare.
    Du skriver om Amparo på Capurgarepa. Är det förnamnet på kvinnan eller efternamnet? Tänkte på Kristin Amparo som jobbat en del med senaste åren….
    Ha det fortsatt bra på din resa.
    Kram

    Reply
    • Elli
      2017/03/23

      Det är förnamnet faktiskt! :) Och ja, rekommenderar Capurganá! Mycket speciellt ställe, och extremt vackert <3

      Reply
  3. Carrocarola
    2017/03/24

    omg. Omg. OMG!!! Alltså Elli! Ääälskar (som sagt) ditt skrivande. Och ditt liv!! Ses snart älskade vän <3

    Reply
    • Elli
      2017/03/24

      Haha älskar att du ÄLSKAR mitt liv =D Jag älskar ditt också och att våra liv får levas sida vid sida <3 <3 <3 Te extraño mucho corazon!

      Reply
  4. Hugo Cambre
    2017/03/25

    Oj! Så avundsjuk jag blir,att uppleva allt det där och träffa de underbara människor.Fantastisk historia och så jävla bra du berättar den.Den utstrålar så mycket värme och glädje.Hoppas du fortsätter att inspirera oss.Jättekram!

    Reply
    • Elli
      2017/03/30

      GRACIAS Hugo!! så kul att du läser, och ännu roligare att du gillar och kommenterar. Det gör mig glad! :) Hoppas du har det fint också, y q bailes mucha salsa! =D Un abrazo från Medellín.

      Reply
  5. Momo
    2017/03/26

    Du skriver som solsken! Tack för så vacker inspiration och flera synsätt!

    Reply
    • Elli
      2017/03/30

      Taaaack Momo!! <3 <3 <3 Hoppas du har solsken där du är!

      Reply

Leave a Reply