Förälskelse, FARC och fred i fara

Skrivet Apr 14, 2017 i Resor

Det är amazing hur ett folk som sett så lite fred och så mycket krig kan vara så.. chill. Inte alla, obvio, men de flesta jag träffar på. Det är så lätt och lugnt att resa här, hjälpsamheten är total, och som ”ensam” kvinna är det ovanligt friktionsfritt. Den uppmärksamhet som ges kommer sig ofta av pur nyfikenhet. Turismen är så ny, folk vill veta var jag kommer ifrån, hur kallt det är i mitt land, vad jag gör här, hur länge jag ska stanna, om jag vill bo i Medellín, om jag tänkt gifta mig med en paísa, och om jag gillar deras land lika mycket som de gör. Bienvenida! avrundar de frågesporten med, och fortsätter med sitt. Denna vänliga, avslappnade inställning gör det svårt att föreställa sig allt fruktansvärt våld, massakrer, kidnappningar, våldtäkter och skit som människor fått utstå. Hur har alla dessa hjärtan undgått att hårdna? Sedan Colombias självständighet för 200 år sedan har landet genomlevt inte mindre än åtta (!) inbördeskrig, icke inräknat den senaste halvsekelslånga konflikten mellan vänstergerillor, högerparamilitärer och den colombianska armén som kostat över 200.000 människor livet och producerat 6 miljoner internflyktingar. Plussa på knarkkartellernas härjningar så blir det än mer ofattbart. Det här med fred är därför en ny grej, och ååh vad jag hoppas att den får hålla i sig, det är colombianerna så väldigt värda. ”Hålla i sig” förresten, det finns många som hävdar att freden än så länge bara är på papper. Visst är fredsavtalet med Farc for realz, upplösningen av gerillan är pågående och över 6000 gerillasoldater marscherar i detta nu mot så kallade demobiliseringszoner där de under FN:s övervakning ska överlämna sina vapen och slussas ut i det civila livet. MEN, nu är konflikten inte riktigt så enkel som att allt skulle bli frid och fröjd ”bara” landets största gerilla avväpnas. Jag är långt ifrån expert (så om du som läser det här råkar vara expert så får du gärna vidareutbilda mej!;) men följande inlägg är ett försök att förenkla det komplexa och själv försöka fatta hur det hela hänger ihop. Jag har ju varit nästan tre månader i Colombia nu, men det var först när Jaime och jag rullade söderut mot hans pappas kaffe-finca i Valle del Cauca, som det kändes absolut nödvändigt att försöka fatta vad som hänt och vad som är påväg att hända.

Efter sex timmars nattbuss i, ömsom sövande, ömsom våldsamt, gung på slingriga bergsvägar från Medellín klev vi av i Tuluá, ett par timmar från salsastaden Cali. När första morgonstrålarna lyste upp Tuluás tomma gator verkade stället ypperligt lugnt och fridfullt, ja, t.om. mysigt, sa jag. Nää, det här är en våldsam knarkstad, sa Jaime, no me gusta. Under ”la violencia” – inbördeskriget mellan konservativa och liberaler på 50-talet – var Tuluá huvudfäste för ”los pájaros” (fåglarna), en konservativ militär grupp som fick sitt namn för att de dök upp från ingenstans, dödade sina offer, och försvann lika snabbt som flyende fåglar. Ofattbart många människor dog i Tuluá under dessa år, och tyvärr tycks våldet ha fortplantat sig ner i generationerna. När Jaime bodde här i tonåren var situationen extremt farlig. Det krigades mellan olika knarkgäng, paramilitära grupper, gerilla, polis och colombianska armén. Laglösheten var stor, många sköts till döds, inte sällan av random anledningar, som t.ex. för att ha råkat trampa en knarklangares tjej på foten. Jaime och hans kompisar bar lyckoamuletter som skydd, laddade dem med katolska välsignelser och trodde stenhårt på deras kraft. Runt halsen, för att överleva, runt foten för att kunna springa snabbt. Sen var kanske Jaime och hans kompisar inte de allra mest änglalika tonårskidsen. Till exempel var det vid den här tiden förbjudet i Colombia att färdas två män på samma moppe eftersom det var så ”los sicarios” (yrkesmördarna) jobbade. En körde, en sköt. Men Jaime och hans polare gjorde sport av att åka tillsammans på mopparna, köra sjukt snabbt och försöka undkomma polisen. Totalt livsfarligt, eftersom polisen kunde få för sig att skjuta. Två-män-på-en-moppe-förbudet är hävt i Colombia idag, men i Cali, där våldet eskalerat på senare tid, har förbudet tillfälligt återinförts.

I Tuluá utförde paramilitärer med kopplingar till knarkgängen även så kallade ”limpiezas sociales” (som jag skrev om i Capurganá-inlägget) då de mördade folk de tyckte störde ordningen, eller folk som de med inflytande ville bli av med. Vid ett tillfälle fick Jaime höra att han stod på en sådan dödslista och beredde sig på att fly stan. Men hans pappa, som var polis och kände folk på diverse sidor av lagen, fick veta att de olika knarkgängen för tillfället var upptagna med att kriga sinsemellan och inte hade tid för några limpiezas. Till slut drog Jaime till Buenos Aires för att bo med sin mamma. Hade han inte gjort det tror han inte att han hade levt idag. Buenos Aires var som att komma till en helt annan värld, och först då fattade han hur loco tonårstid han haft.

På grund av Tuluás sådär charmiga rykte tog vi första bästa kollektivtaxi vidare till den lilla byn La Marina, där Jaime bodde som 12-13-åring, och där hans pappa (som också heter Jaime) producerat kaffe de senaste tio åren. Fincan ligger på bergssluttningen, medan delar av släkten bor kvar nere i byn. T.ex. fina farmor Isabel, som orsakade kaos under ”la violencia” i Tuluá när hon gifte sig med en man som tillhörde de konservativa, medan hennes familj var liberal. West side story på riktigt! I samma hus bor faster Gloria, en hippie-rocker-grundskolelärare, som räddade Jaimes och hans systers skolgång efter ett par struliga år Cali. Eftersom de bodde ensamma med sin pappa, och han jobbade borta flera dygn i sträck, var ofta 9-åriga Jaime in charge för sig själv och sin två år yngre syster. Och eftersom han tyckte att det där med skola var trist hade han the time of his life och härjade omkring och lekte istället för att göra det han borde. Till slut blev situationen dock ohållbar och de flyttade in till faster Gloria som fick pli på skolgången. Med andra ord är det tack vare Gloria som Jaime så småningom kunde plugga foto i Buenos Aires och skapa sig ett rimligt liv som vuxen. Det är även tack vare Gloria som vi fick ett helt eget semesterhus intill fincan att disponera bäst vi ville. Magiskt lyxigt, med magisk vista!

ValledelCaucakollage

♥ Vanligtvis inte vad jag förväntar mig när någon säger ”Jag tar med datorn så att jag kan jobba lite” ;) men men, vem har sagt att stationärt inte kan va bärbart. Här påväg upp till fincan sista biten till fots på grund av att ett jordskred blockat vägen. Vinter betyder alltid regnperiod, men det har regnat ovanligt mycket i Colombia och närliggande länder på senare tid. Mars i år var den regnigaste månaden sedan 2011. I Peru har översvämningar och jordskred under året bragt cirka hundra människor om livet, och i Colombia i början av april omkom 280 personer i Mocoa i Putumayo på gränsen till Ecuador, när floden svämmade över mitt i natten. Även om jordskred är vanligt under regnperioder så är magnituden av katastrofen i Putumayo inte det, vilket orsakat en massiv hjälpinsats och solidaritet från övriga delar av landet. Nästa bild föreställer mig när jag gör det jag gör bäst: Chillar. Här i faster Glorias hus på icke rasriskplats, med bästa terrassen med bästa feng shuin. Jaime gör det Jaime gör bäst: gosar med djur, här med Parceo. Jaime och hans pappa gosar med en häst, jag i stabilaste campesina-utstyrseln med machete-accessoar, en snygg maracuyá/passionsfrukts-blomma, och så Jaime och hans pappa som skördar lök ur ett bildäck. Fincan är på god väg att bli självförsörjande när det kommer till frukt och grönt. Och kaffe dårå, när det är säsong.  

Området där byn La Marina ligger var fram tills för bara ett par månader sedan ett starkt Farc-fäste med många sympatisörer bland byborna. Vänstergerillorna Farc och ELN grundades på 60-talet för att kämpa för landreformer efter “la violencia” då rika landägare roffat åt sig stora landmassor. Dagens Farc och ELN har dock få likheter med dåtidens ideologi. Båda grupperna anslöt sig till den lukrativa droghandeln och satte kidnappningar i system för att finansiera sina verksamheter och driva sin kamp. Som reaktion på vänstergerillorna bildades paramilitära högermiliser, som under parollen ”skydda befolkningen mot gerillorna – och kommunismen!” våldtog och dödade tiotusentals människor och drev miljoner på flykt. Där Farc fanns, fanns med andra ord ofta även paramilitärer. Påväg upp till fincan, i världens skruttigaste och charmigaste Suzuki campero, pekar Jaimes pappa mot ett av bergen: ”Där borta höll Farc till”. Och vänder sig sen mot det andra: ”Och där borta var paramilitärerna”. Mitt emellan låg byarna. Gerillans granater exploderade precis utanför fincan, militärhelikoptrar hämnades attacker genom att skjuta mot gerillan ner i byn, och när Jaime och hans kompisar spelade fotboll hörde de ofta skottlossning från grannbyn La Moralia, som var nära lierad med Farc. Här utförde även den största och mest fruktade högermilisen AUC (Autodefensas Unidas de Colombia), som hade stor närvaro i Valle del Cauca, en massaker under en festhögtid 1999. Idag pryder ett minnesmärke torget, där Jaimes pappa pekar ut namn på släkt och vänner. Gerillan hämnades attacken med ett nytt blodbad. Så såg alltså livet ut, och det är som vanligt sjukt svårt att föreställa sig den här sortens våld i så fridfulla och vidunderligt vackra omgivningar.

Nu har Farc som sagt nyligen övergett området, och terrorklassade AUC gick med på att upplösas 2006, men på andra sidan ett av bergen finns det fortfarande beväpnade grupper, som ingen riktigt vet vilka de är eller vad de vill. Är det paramilitärer? Eller är det statlig militär förklädda till paramilitärer för att hålla ordning i området nu när Farc lämnar? För det är just detta som är det stora frågetecknet och överhängande faran just nu: Vad händer när Farc släpper kontrollen över marken? Flera medier rapporterar om konsekvenserna av maktvacuumet som uppstår efter Farc, hur paramilitära grupper tar över områden och sprider skräck i befolkningen. På vissa platser har befolkningen t.om. bett ELN-gerillan (som ännu inte gått med på att avväpnas) om att ta kontrollen för att skydda dem mot paramilitärerna.

Ur AUC sprang nämligen AGC (Autodefensas Gaitanistas de Colombia), som nu efter Farc:s demobilisering räknas till Colombias största organiserade väpnade grupp, med störst territoriell kontroll. Främst längst landets kuster, men de senaste åren även i centrala delar. AGC bedriver en blodig kampanj mot poliser, privata företagare och civila, är ett stort hot mot människorättsaktivister och är i dagsläget landets största drogsmugglarorganisation. Men alla paramilitära grupper är inte lika organiserade och offentliga som AGC, som t.om. har en egen youtube-kanal. Att leja paramilitärer för att utföra the dirty work är ett praktiskt och relativt billigt sätt för mäktiga godsägare, politiker och multinationella företag som nu vill etablera kontroll över de stora landområden som Farc överger. Ett 50-tal företag, däribland CocaCola och Chiquita, är redan under utredning för att under åren ha anlitat paramilitära grupper för “beskydd”, vilket resulterat i hundratals mord. Som jag skrev i inlägget om Cauca: “Ingen fred förrän moder jord är fri”, är markfrågan het i Colombia, inte minst på grund av enorma naturresurser, som gruvnäring, palmolja och cocaodlingar. Del av fredsavtalet är att Farc ska få bönderna att övergå till annan odling än coca, men eftersom det finns mycket pengar att tjäna i kokainbranschen går nu andra grupper in för att sko sig på situationen. Även Jaimes pappa uttrycker oro för vad som ska hända nu. Kommer marken exploateras av multinationella företag? Kommer allt säljas ut och naturen förstöras? Det finns en lag som ska garantera att marken återlämnas till de som tvingats fly på grund av konflikten, men mycket pekar på att detta inte kommer hända. Staten har även lovat att de ska gå in och ta kontroll över områdena som Farc lämnar, men detta verkar inte heller ske, åtminstone inte i den utsträckning som är nödvändig. Enligt den senaste FN-rapporten för mänskliga rättigheter har våldet eskalerat, 127 människorättsaktivister dödades förra året, och dödandet har fortsatt i år. Även den organiserade vänstern, fackliga ledare och universitetslärare är offer för det paramilitära våldet. Det har nyligen bildats en kommission för att se över den organiserade brottslighet som hotar fredsavtalet, men vissa menar att det inte är tillräckligt för att få stopp på våldsspiralen. Det gör inte situationen bättre att det finns direkta kopplingar mellan de paramilitära grupperna och Colombias politiker. Ex-president Uribes familj är insnärjd i rättsliga processer för samröre med paramilitära grupper, och de är inte ensamma. Över 1200 politiker, och lika många militärer och privatpersoner utreds i nuläget. Förtroendet för staten är med andra ord inte det största. Under Uribes regim dödades även tusentals civila i vad som kallas för ”the false positive scandal”, då militären klädde ut unga manliga bybor till gerillasoldater och avrättade dem för att bättra på Farc-dödssiffrorna. Anhöriga har stämt Uribe för att han outat oskyldiga som kriminella, och över 800 militärer har dömts till fängelse.

Dessutom har samtliga inblandade grupper i konflikten gjort sig skyldiga till strategiska våldtäkter, något som det är relativt tyst om. Någon som vägrar hålla tyst, och som står upp för alla tusentals offer är den fredsprisnominerade journalisten Jineth Bedoya, som 26 år gammal blev kidnappad och våldtagen av paramilitärer. Enligt nätverket ABColombia anmäls bara runt 18 procent av våldet, och straffriheten är närmast total. Även Jineth Bedoyas förövare gick fria, även om hon pekade ut en av männen, och hon betalar idag ett högt pris för sin offentliga kamp. Hon lever under ständigt hot, har säkerhetsvakter dygnet runt och har valt bort egna barn och nära kontakt med sin familj. Dessutom försvann delar av hennes utredning, ett huvudvittne konstaterades ”galen”, och de som gjort utredningen har fått gå i exil efter hot. Jineth Bedoyas historia visar på hur invecklat, och våldsamt, läget i Colombia fortfarande är, och hur politiker och colombiansk militär är långt ifrån en okomplicerad, opartisk kraft. Sverige håller dock inte med och ser det som ett ypperligt tillfälle att kränga lite Gripen-plan till Colombia. “Situationen idag är annorlunda”, säger näringsministern. Kanske är den annorlunda, men jag håller med skeptiska människorättsaktivister om att det kanske inte är direkt fler vapen det här landet behöver i nuläget.

ValledelCaucakollage2♥ Kaffe är en stor grej i Colombia. Produktionen sysselsätter en halv miljon arbetare, och landet tjänar många årliga biljoner på export. Men eftersom de bästa bönorna lämnar landet är det paradoxalt nog inte helt lätt att hitta awesome kaffe utanför Colombias storstäder. Jaimes pappas finca självkart undantagen ;) Uppe till vänster går bönorna igenom en tvätt innan torkning och rostning. I mitten “la vaca Lola“, som är mycket gullig, och så promenad runt ägorna med lille Cupito. Nere: Parceo med Blanca – Jaimes pappas fru och mamma till Jaimes två halvbröder. Jaime spanar ut över platsen där han ska bygga sin egen cabaña med sweetaste utsikten över dalen, och sist en av alla mystiska selfies som denna nöjda person lämnar efter sig i min telefon. ♥ 

Nu har jag skrivit en sjukt lång text om krig, våld och elände, och allt ni egentligen ville läsa om var förälskelse, eller hur? ;) I hear you, med allt hemskt som försiggår i världen kanske det är helt nödvändigt att påminna sig om mänsklighetens vackrare sidor. Igår lyfte ett flyg från Bogotá till Köpenhamn som jag egentligen skulle varit ombord på, men det var jag inte. Studentvisumet till Iran, som skulle ta tre månader, är fortfarande inte klart, och det kändes lite väl risky och opeppat att lämna allt här och åka hem utan att vara säker på att nästa resa blir av. Så Iran får vänta, persiskastipendiet omvandlas till spanskastipendie och jag stannar i Medellín ett par månader till. Samtidigt som det känns som att ett vidunderligt äventyr går förlorat, vilket min resefreakiga själ har svårt att förlika sig med, tror jag ändå inte jag hade fått med mig hela mig till Iran den här våren. Den lilla, men högkvalliga, biten av hjärtat jag lämnade i Medellín sist, har liksom växt, och jag känner mig inte redo att åka. Inte än, trots att jag saknar och längtar massor efter er där hemma. Något alldeles för varmt och vackert tar över bit för bit av min kropp, själ och förstånd. Det är härligt, oanalyserbart (men gudarna ska veta att jag försöker), vansinnigt, underbart och ganska så väldigt läskigt. Mitt forna jag hade varit smartare och sprungit sitt snabbaste åt motsatt håll innan något riskerar att få fäste. Men nu gör jag tvärt om. Ger det mer tid för att se hur mycket det kan fästa, trots att jag vet att jag måste riva loss alltsammans inom snar framtid. Jag vill ändå ha nuet. Ännu mera nu, lite mera nu, bara en dag till. Och en till. Ibland hoppas jag, och delvis förväntar jag mig, att allt ska fucka upp, att han ska visa sig vara nån annan än den jag tror, att våra olikheter och väsenskilda bakgrunder ska avslöja sig som oförenliga, och att jag ska vakna upp ur kärlekspsykosen med en rationell syn på denna omöjliga relation. Samtidigt önskar jag bara att det ska fortsätta precis som det är just nu. En famn som aldrig stängs. En enkelhet, en glädje, en mjukhet. Lindo, loco, suave. Rörelser som anpassar sig runt mig utan att varken krocka eller lämna. En hand som alltid hittar min. Som järn och magneter. Tack och Whattafack, universum, det här var INTE vad vi kommit överens om.

Och nu blir det lite reklam: För den Colombia-resenär som är peppad på en off-the-beaten-track-tripp, gillar sjukt fin natur, småskalig kaffeproduktion, turridning och genuina upplevelser på sydlig landsbygd, rekommenderas en visit på Jaimes pappas finca i Valle del Cauca. Nu när Farc är borta hoppas han på att turister ska hitta hit, och planen är att bygga en extra cabaña eller två uppe på bergssluttningen. Redan nu finns det dock ett ledigt gästrum i fincan, så skynda fynda! Ta en buss från Cali/Bogotá/Medellín till Tuluá, sen en “taxi compartido” till byn La Marina, där Jaimes pappa Jaime kan hämta dig. Minst basic spanska kan va en fördel att ha med sig, men jag har en känsla av att gästfriheten är tillräckligt stor för att överkomma de flesta språkbarriärer. Suerte! 
KONTAKT: jaimehernanospina@gmail.com och/eller +57-316 699 77 42.

Leave a Reply