Fem mål och en kidnappning

Skrivet Jun 15, 2012 i Resor

Sverige laddar för mästerskapets viktigaste match, går det åt helvete så går allt åt helvete. Jag sitter på tåget mellan redaktionen och tv-soffan när plötsligt ATTENTION! NEED HELP! flimrar förbi i facebookflödet. Kvinnorättsorganisationen Femen – ni vet de där toplessaktivisterna i Ukraina som vill vrida strålkastarna mot den boomande sexindustrin, som skriker “FUCK EURO 2012” och vägrar lämna EM-bucklan i fred – sprider via facebook att tre av tjejerna i organisationen blivit kidnappade i Donetsk. När vi intervjuade Femen för Amnestys räkning för några veckor sen undrade vi hur de skulle lyckas med att krossa patriarkatet. “Med våra bröst såklart”, svarade de. Men deras nakna bröst skulle spela noll roll om inte internationell media spred dem över hela världen. Femen-aktivisternas modellsnygga kroppar säljer lösnummer och Sverige hinner knappt reducera mot England innan tidningar som Spiegel och the Guardian kastat ut nyheten om hur de tre aktivisterna kidnappats av ett femtontal män. I sitt rop på hjälp på facebook skriver Femen att de är mycket oroliga för tjejerna och drar paralleller till kidnappningen i Minsk som skedde efter en aktion mot Lukashenkos regim i december 2011. Händelsen i Vitryssland är Femens mardrömsminne, och fungerar som en slap in the face på de som inte tycker att Femen för en seriös kamp utan bara fjantar omkring och visar upp sina kroppar. Ett lite väl högt pris att betala för fjanterier om ni frågar mig.

Japp, Sverige sumpade EM och det suger, men det finns saker som suger mer, och de lär tyvärr överleva EM-jippot. Det är bara att hoppas att Alexandra Shevchenko, Yana Zhdanova och Anna Bolshakova också gör det.

Här är Inna Shevchenkos historia om kidnappningen i Minsk:

Vi var tre tjejer, Oksana, Sasha och jag. Utanför KGB-huset i Minsk tog vi av oss topless, höll upp plakat med ”Freedom to all political prisoners” och skrek budskap mot president Lukashenkos förtryck. Sasha hade rakat av sig håret uppe på huvudet för att likna Lukashenko, vi andra hade mustasch. Polisen kom och arresterade pressen men lät oss springa.

På eftermiddagen när vi skulle ta en buss mot ryska gränsen dök tio män upp, helt klädda i svart. Mitt bland alla människor slet de iväg oss, la händerna över våra munnar och puttade in oss i en buss. Hela natten frågades vi ut av männen. ”Vem betalde för aktionen? Vem har skickat er? Europeiska politiker? CIA?”

På morgonen täckte de över våra huvuden och puttade in oss i ännu en buss med män som var väldigt aggressiva. En av dem sa: ”Bitches, nu kommer ni få se resultatet av er resa till Vitryssland.” I fem timmar satt vi med huvudena mellan knäna och om vi försökte röra på oss så slog de oss. Det var flera män i bussen men vi hörde bara en mans röst. De pratade inte ens med varandra, och jag förstod att det här var en grupp professionella, det var KGB, inte bara en grupp galningar. I början var jag väldigt rädd och visste inte vad som skulle hända, men sen var jag mest chockad och utmattad. Jag tänkte att det var ett spel, att de ville skrämma oss och att de sen skulle släppa oss. Men sen sa mannen: ”Nu bitches vill jag höra hur ni andas, jag vill höra hur ni njuter av luften de här sista timmarna ni kan göra det. Jag vill att ni kommer ihåg er barndom, era föräldrar och era vänner, jag vill att ni kommer ihåg hur bra det var innan ni fick den här idén att åka till Vitryssland. Nu kommer ni få betala för vad ni gjort.” Han var ett riktigt proffs, han sa säkert samma sak varje dag, det här var hans jobb, han jobbar under Lukashenko. Jag tänkte att det var spel och att de skulle släppa oss. Då stannade bussen och jag trodde att vi skulle bli frisläppta. Men då började det värsta.

De tog oss hundra meter ut i skogen. De sa till oss att de skulle döda oss om vi inte gjorde som de sa. De tog av oss våra huvor och vi såg tio stora män klädda i svart med masker över ansiktena. Vi kunde bara se deras ögon och munnar. En av männen hade en kniv. Två andra män hade filmkameror. De beordrade oss att ta av oss tröjorna och vi hade tre sekunder på oss. De gav oss plakat med nazistiska symboler och sa till oss att göra det vi gjorde på aktionen. De sa: ”Kolla nu bitches, nu står ni med fascistplakat!” Det var stor känslomässig stress. Sedan sa de till oss att ta av oss byxorna och då blev jag verkligt rädd och tänkte att de skulle våldta oss. Känslomässigt var det ett mycket svårt ögonblick. Istället skar de av mitt hår en decimeter från skalpen och hällde grönt rengöringsmedel över våra huvuden och ansikten. Efter det sa de till oss att ta på oss igen. De räknade till tre. Vi tog det vi kunde men lämnade en del kläder i skogen.

Vi körde i 20 minuter till innan bussen stannade och vi blev avsläppta. Jag såg skog och en flod, men ingen bro. De tog oss närmre floden och då tänkte jag verkligen att de skulle dränka oss, att det var slutet. Men de sa till oss att vi skulle gå i 12 kilometer för att hitta den närmsta ukrainska byn, och så åkte de. Men jag trodde att det skulle komma en ny grupp som väntade på oss i skogen, jag trodde inte det var över. Vi var chockade och vi började springa genom den vilda skogen, men hittade ingenting. Det snöade och vi förstod att om vi inte hittade rätt innan kvällen så skulle vi vara fast i skogen och ingen skulle hitta oss. Efter tre timmar kom vi tillbaka där de hade lämnat oss och vi började följa vägen. Vi hittade en liten vitrysk by med femton byggnader. Våra ansikten var gröna, vi var bara till hälften klädda och såg väldigt konstiga ut. Och ni måste förstå vad det här var för människor. De kunde inte många ord, de var inte utbildade, det är verkligen en vild del av landet, de har inte TV, inga kommunikationer, och det var inga kvinnor där, bara gamla män. Vi försökte förklara vad som hade hänt, men de förstod oss inte, de kunde inte prata ordentligt. Till slut fick vi tag i en telefon och ringde våra vänner och den ukrainska ambassaden i Minsk. Vi skrek och var i allmänt dåligt skick.

Vi fick reda på att det skulle ta de fyra timmar att ta sig från Minsk till byn och vi förstod att under de fyra timmarna kunde vad som helst hända. Som tur var tog en gammal snäll man hand om oss. Han tog oss till sin stuga och kokade te till oss. Under tre timmar stod resten av byn utanför och bankade på fönstren och på dörren för att få honom att släppa ut oss. De var rädda för att polisen skulle komma och arrestera dem alla på grund av oss. Polisen kom och vi var rädda eftersom vi inte visste om de var kopplade till KGB. Men vi hade tur att vi var i en så vild region. Det var lokalpolis och inte “riktig” polis, och de sa att det här är ett ställe där ingenting någonsin händer vanligtvis. Så hjälpte de oss.

I Vitryssland fick jag uppleva hur det var att tro att jag skulle dö. Efter det kan ingenting göra mig rädd.

1 Comment

  1. Femen till final | Ellinor Avén
    2012/07/01

    […] skrivit om så gjorde Femen en aktion mot Lukashenko i Minsk i vintras, varpå aktivisterna blev kidnappade och dödshotade. Men, som Inna Shevchenko sa: “Efter det här kan ingenting göra mig rädd”, och så […]

    Reply

Leave a Reply