Pakistan – ett år senare

Skrivet Feb 16, 2012 i Journalistik

Karachi, januari 2011. Ett drygt år har gått sen vi hängde en halv evighet i en av de smoggigaste, stökigaste, bullrigaste megastäderna på jorden. Det firar vi med att publicera reportaget jag och John gjorde för Sydsvenskan om läget ett halvår efter de katastrofala översvämningarna i Pakistan. Det blir premiär här och på Way out East-bloggen eftersom det, på grund av diverse arabiska revolutioner och en japansk jordbävning, aldrig gick i tryck.

Idag är situationen fortfarande svår för de som drabbades av katastrofen 2010. Monsunperioden 2011 innebar nya översvämningar och omkring fem miljoner människor blev ånyo hem- och landlösa i provinsen Sindh i södra Pakistan. Många bor i provisoriska tältläger och det kommer rapporter om flyktingar som fortfarande inte fått någon hjälp. Hur det gått för Husna Bughio i tältet invid motorvägen eller för Basar Palipota och hans familj hemma i byn vet vi ingenting om.

 

 

Tuff framtid för Pakistans bönder

 

KARACHI. Krisen i Pakistan är långtifrån över. Ett halvår efter att Indus vallar brast lever fortfarande hundratusentals människor i läger, och de som har kunnat återvända hem tvingas in i allt värre skuldknipor.

Basar Palipota blickar ut över sina fyra tunnland odlingsmark. Den ligger naken under solen. Ur jorden gräver han fram rester av förstörda sockerrör, kastar dem åt sidan, lunkar långsamt vidare.

– Det skulle ha blivit en bra skörd, mumlar han.

20 procent av inkomsterna skulle ha gått till skuldavbetalning och resten till familjens åtta medlemmar. I år vet han inte hur han ska kunna betala de informella långivare han är beroende av för att kunna driva sitt jordbruk. Han har inga pengar till att köpa grödor, gödningsmedel eller mat till familjen. Eftersom bevattningskanalerna är igenkorkade av slam efter översvämningen kan han heller inte odla grönsaker i väntan på solrossäsongen i februari. Usaid har utlovat solrosfrön som del av ett samarbetsprojekt med FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), men Basar Palipota kommer fortfarande att behöva ta nya lån för att täcka familjens levnadskostnader.

Staten lovade efter översvämningarna att ge varje drabbad familj ett bankomatkort laddat med 20 000 rupies (1500 kronor), med löfte om påladdning med ytterligare 80000 rupies. Lokala hjälporganisationer uppskattar att korten inte har nått ens en tredjedel av de drabbade familjerna, och ingen har hittills sett skymten av en andra påladdning.

Familjen Palipota använde det statliga bidraget till att köpa madrasser och filtar inför stundande vinter, och mer kan de inte göra innan de får resterande belopp.

– Vi väntar på att saker ska hända, säger han, och vänder de grova handflatorna mot himlen i en uppgiven gest.

– Det är en stark känsla av maktlöshet, att inte kunna göra annat än att vänta.

Basar Palipotas by ligger i provinsen Sindh i södra Pakistan, strax öster om den kustbelagda megastaden Karachi. Det var genom deltat i dessa södra regioner som allt vatten var tvunget att passera på sin väg mot Arabiska havet. Tillsammans med norra Sindh räknas området till det allra värst drabbade. I hela Pakistan drabbades drygt 18 miljoner människor av översvämningarna, 80 procent av dem var småskaliga bönder som Basar Palipota.

– Katastrofens omfattning är enorm, säger Stacey Winston, talesperson för FN i Pakistan.

– Sex månader efter översvämningarna står fortfarande flera byar under vatten, och fram tills för några veckor sedan fick vi rapporter om lägersättningar som fortfarande inte nåtts av hjälpen.

FN uppskattar att minst 150 000 människor fortfarande bor i flyktingläger utan att kunna återvända hem. Men mörkertalet är stort då spontana lägersättningar, utan statlig kontroll, faller utanför statistiken. Bara i Karachis utkanter bor omkring 50 000 flyktingar.

I ett övergivet bostadskomplex, avsett för industriarbetare, har staten gett rum åt cirka 10 000 människor. Inklämda i 960 lägenheter utan el eller vatten väntar de på att kunna åka hem. Lägret räknas till ett av de bättre, men hotet om att bli bortkörda till tältläger är ständigt överhängande. Fem månader efter flyktingarnas ankomst har det mediala intresset svalnat och staten har dragit tillbaka sitt stöd. Nu förser en hjälporganisation dem med det allra viktigaste.

Mukhtiar Ahmed Baloch som bor i lägret med sin familj känner sig övergiven och frustrerad.

– Jag åkte tillbaka till vår by och fann att den fortfarande stod under vatten. All infrastruktur är förstörd och ingenting kan växa där. Vattnet är förgiftat och jag har fått utslag på huden, säger han och tillägger att han i vilket fall saknar medel för att flytta familjen de 40 milen till hembyn i provinsens norra delar.

Några kilometer bort, invid den fyrfiliga motorväg som leder in mot centrala Karachi, böljar ett hav av tält. Precis intill vägdiket, bakom en gles stråmur, bor Husna Bhughio tillsammans med sin släkt. Tälten står placerade kring en öppen samlingsplats där en ensam ko rastlöst cirkulerar sin påle.

– Jag hade sex kor i byn, säger Husna Bhughio, som kommer från norra Sindh.

– Vi lyckades rädda tre av dem. En sålde vi för att ha råd med transporten till Karachi, och en annan blev stulen härifrån lägret. Resten tog floden. Djuren, risskörden och lagret med vete. Alltihop.

I september i fjol blev Husna Bhughio och hennes släkt avsläppta på den plats de nu bor. De sov under bar himmel tills en hjälporganisation försåg dem med tält. Tillsammans med tiotusen andra flyktingar formade de ett läger på den statliga marken, och deras plan är att stanna.

– Ja, vart ska vi annars ta vägen? Säger Husnas svåger Mehmood Bhughio.

– Landet jag odlade går inte att använda på flera år. Så vad ska jag göra där? Här kan männen göra dagsverke på byggen och få 300 rupies (25 kronor) om dagen, säger han och pekar bort mot andra sidan av vägen.

– Åker jag hem har jag ett lån på 300 000 rupies som väntar på mig.

Mehmood Bhughios historia är långt ifrån unik i lägret. Många visar upp sina skuldpapper och undrar hur de ska kunna betala tillbaka när de har förlorat allt. Vissa menar att det är bättre att stanna i Karachi, något som myndigheterna försöker förhindra. Enligt Läkare utan gränser är staten rädd för att en ny slum ska bildas och har därför inte velat förse lägret med varken toaletter eller andra nödvändiga faciliteter. Vattnet räcker inte till för att tvätta sig och hudsjukdomar är en av de vanligaste åkommorna.

De 5 000 flyktingar som bor kvar i lägret räknas till de allra mest utsatta. De har inte råd att förlora den lilla hjälp de får, och för familjen Bhughio har flytten från landsbygden inneburit positiva förändringar.

– Här får barnen gå i skolan. Det är ett ljus i våra liv, säger Husna Bhughio och berättar om den snälla damen som kommer och hämtar barnen och undervisar dem i en byggnad en bit bort.

Men utan matpaket och tankbilar som fyller på vatten i kranarna skulle livet i lägret bli ohållbart. I januari räknade FN med att mer än fem miljoner människor fortfarande var i behov av dagligt matstöd och i Karachi utvidgar Läkare utan gränser sin verksamhet för att förbättra vad de anser vara bedrövliga lägerförhållanden. Samtidigt innebär kylan i landets norra delar en ny katastrof.

– Hjälpen till flyktingarna i norr prioriteras högt och vi kämpar för att bistå med vinteranpassade tält och filtar, säger Stacey Winston på FN, och uppskattar att miljoner är i behov av humanitär hjälp.

För bönderna som återvänt till sin förstörda mark har uppförsbacken bara börjat. Enligt FAO:s pakistanske talesman, Aly Khan, kommer det ta uppemot sex år för jordbruket att nå samma produktionsnivå som innan översvämningarna.

– Men det förutsätter att omständigheterna hela tiden är goda, tillägger han.

Ute i byn hos bonden Basar Palipota är oron stor inför framtiden. Tänk om det händer igen. Sprickan i flodvallen är nästan två kilometer lång och det ryktas om att återuppbyggnaden inte kommer att bli färdig innan nästa regnsäsong.

– Är det så kommer vattnet att ta samma väg, rakt genom vår by, när floden stiger igen. Vi behöver en katastrofplan, säger Basar Palipota.

John Palm och Ellinor Avén

Fakta översvämningarna
22 juli 2010 svämmade Indus över i provinsen Khyber Pakhtunkhwa i norra Pakistan. På vattenmassornas väg mot Arabiska havet i söder brast flodvallarna på flera ställen och drabbade provinserna Punjab, Balochistan och Sindh.

– 50 000 kvadratkilometer land översvämmades, varav 2,2 miljoner hektar var odlad mark. 450 000 boskapsdjur dog.
– 15 000 byar dränktes.
– 18 miljoner människor drabbades.
– 1 600 människor dog.
– 5,2 miljoner människor behövde i januari 2011 fortfarande hjälp med mat för dagen.
– 1,96 biljoner dollar behövs till humanitärt stöd och återuppbyggnad under 2011. 56 procent av den summan finns tillgängligt i nuläget.

Källa: FAO/OCHA/FN

1 Comment

  1. Ali
    2012/03/06

    The blog is cool

    Reply

Leave a Reply