En tyst minut för dödade darlings

Skrivet May 30, 2015 i Resor

Så flög hon hem till slut! Sista tiden spenderades på playorna kring San Juan del Sur med surf (hunden) och hängmattor (katten). Det har varit härliga dagar med sol sol sol kryddat med mojitos och machismo (pallar inte förklara). Men någonstans i bakhuvudet har det där gigantiska reportagematerialet legat och skavt och undrat när jag egentligen tänkt börja vaska fram guldkornen. Transkriberandet och skrivandet som jag hade planerat att göra innan Elisabet damp ner hanns inte med så efter nästan två veckors paus kändes det både skönt och peppat att äntligen få sätta igång. Enda problemet var att jag inte hade någonstans att bo (till ett vettigt pris). Då förbarmade sig en surfande fransman över mig och lät mig flytta in i hans lilla etta med utekök och utsikt över stan. En HELT perfekt skrivarlya, och för nästan inga pengar alls dessutom. Så här har jag hängt hela veckan, lyssnat igenom intervjuer och blivit euforisk i repris över hur fantastiska, gulliga och smarta alla är. Inte för att jag var med för 30 år sedan, men det känns som att de lika mycket nu som då bubblar av visioner och initiativ, och det trots tuffa omständigheter. Guerrilleros, säger jag bara, guerrilleros!

Denna inspiration tog jag med mig, och mellan marknadsluncher, yogapass och finkaffe skrev jag ett utkast. Eller ETT utkast. Femton utkast? Aldrig har världen skådat en blodigare slakt av darlings. Tusen, triljoner, biljarder! 14.000 tecken må låta mycket, men det är det inte när man har två tidsepoker, två länder och minst fem intervjupersoner man förälskat sig i. Jag är ingen guerrillera, jag hatar att döda darlings, och dessutom gnäller jag.

Nu har bakhuvudet slutat skava. Och då inser jag att jag börjar känna mig hemma i Nicaragua. Att Sverige börjar blekna, att det finns så mycket mer jag vill se, så många fler människor jag vill träffa, så många fler avocados jag vill äta. Även om jag saknar vänner och familj, oboy och mackor med ost, min blå maktkappa, så har det varit så nedrans skönt att hoppa ur Sverigebubblan ett tag. Att än en gång fatta hur snabbt man vänjer sig och anpassar sig till nya miljöer och hur jobbigt och härligt det är att revidera sig själv och världen. Det är i utmaningarna, i adrenalinet, i det okända som livet börjar vibrera på en intressant våglängd. Jag hoppas att jag aldrig blir för bekväm, eller rädd för att utforska det.

Nu lämnar jag sand och surfistas och drar norr till lite mindre turistiga områden. Det ska tydligen finnas coola antropologiprojekt där inne i djungeln någonstans…

elisaelliplayaTeam Catalunya/Sweden i San Juan del Sur.

elisasurfLa surfista Elisabet på Playa Hermosa.

swedenfranceEnda bildbeviset på team Sweden/France. Lite suddigt, men det kompenseras av att det ser ut som att jag hänger i en bar med lättklädda bartenders. Det som inte händer i verkligheten är fritt fram att fejka.

Leave a Reply