En liten blogg om frihet

Skrivet Nov 11, 2010 i Resor

Way out East, 2010-2011

MeriwanbonmindreBön i Meriwan.

De är överallt, de unga och de hopplösa, de unga och de hoppfulla, de smarta, utbildade, drivna ungdomarna som säger att enda vägen till framtid är en väg ut ur Iran. För att kort sammanfatta är ungefär allt som ungdomar tycker är kul olagligt i den islamiska republiken. Det är till exempel olagligt att producera och distribuera musik (som inte är i enlighet med islam), olagligt att ha konserter, olagligt för killar och tjejer att umgås (förutom på universiteten), olagligt att klä sig som man vill (tjejernas sjal över håret är det yttersta exemplet), olagligt med klubbar och barer (alkohol är självklart förbjudet), olagligt med tatueringar och de flesta piercings och det allra värsta förstås ;) olagligt med facebook! Självfallet görs allt det ovanstående ändå, men inte utan risk. Folket, och speciellt ungdomarna, bevakas av en frivillig paramilitär som kallas “Basij”, en slags moralpolis som håller koll på att landets alla regler följs. De är även kända för att bruka våld vid regimkritiska demonstrationer.

Alla ungdomar vi träffat (hittills är det nästan bara killar) vill lämna Iran, men få länder är villiga att ge dem uppehållstillstånd. Dessutom måste killarna göra 18 månaders militärtjänst innan de ens kan skaffa ett pass. Men när de gjort militärtjänsten, då, DÅ ska de ta sig härifrån, helst till Europa, ja var som helst inom schengen går bra. Kanske är det onödigt att påpeka hur sjukt privilegierade vi känner oss.

Arash som vi couchsurfade en natt hos här i Tabriz har siktat in sig på Italien efter militärtjänsten, men ingenting är säkert. “Idag kan det vara möjligt att lämna Iran, imorrn kan det vara förbjudet. Det går aldrig att planera för framtiden.”
Regeringen är minst sagt nyckfull. Idag tredubblades priset på bensin, bara sådär, och många matvarupriser har gått upp 40-50 procent på ett år utan att lönerna har rört sig alls. Mycket är på grund av omvärldens sanktioner mot Iran. Det slår hårt mot vanligt folk men har föga effekt på regeringen. Iranierna sitter alltså i kläm mellan en politik de inte kan påverka och en omvärld som inte vill ha med dem att göra. Ingen vi träffat hittills tror att det kommer bli bättre. Visst kan de rösta, men endast på kandidater som godkänts av systemet. De demokratiska institutionerna är underordnade de religiösa makthavarna. Iran är på så sätt det enda landet i världen där fria val hålls inom en diktatur. Det finns med andra ord ingen regimkritisk kandidat att lägga sin röst på, inget sätt att påverka politiken och ingen chans till en sekulär stat. De flesta vi träffat hittills är sekulära muslimer som säger att det staten sysslar med är terrorism, inte islam. Religionen blir släpad i smutsen och underblåser islamofobin i världen.

Arman som vi bodde hos i Meriwan är ateist och tar det som en personlig förolämpning när männen rullar ut sina bönemattor på gatan och bugar sig i riktning mot Mecka. Han hatar allt med Iran och hoppas på att få sin pappas godkännande till ett arrangerat bröllop med en kurdisk tjej i Stockholm. Han vill vara fri att tro på det han vill och göra vad han vill.

Vår vän Reza, som hookar upp oss med olagliga facebook på sitt internetcafé, sänker alltid rösten när han pratar kritiskt om president Ahmadinejad och regeringen. Han lägger nästan tröjan i kebaben så långt han böjer sig fram över bordet. Man vet aldrig vem som lyssnar. När han och hans kompisar diskuterar politik brukar de koda sitt språk. Ahmadinejad till exempel får heta “bashmakh”, “skor” på azeriturkiska. Han säger till oss att det är lätt för oss som kommer hit en månad eller två att tycka om Iran, att kulturen är så fin och människor så vänliga. “Men för oss som måste stanna här är det hemskt”, säger han. “Vi har ingen frihet. Frihet är bara namnet på en byggnad i Tehran.”

/Elli och John

Leave a Reply