Det var en gång ett liv långt långt borta

Skrivet Jul 23, 2017 i Resor

Heeej så änteliga

Nu har massor av sommarveckor flugit förbi i vindens hastighet utan att jag fått tid, chans och hjärnro att skriva slut på Colombia. Jag har varit fullt upptagen med att försöka sätta fötterna på Malmöjorden igen, plocka den danseuforiska, kärlekstankade, känslomaxade kroppen från salsagolven, skogarna, floderna, famnarna, stränderna och få den att fatta att den är i Sverige nu. Det har varit så fint, och på många sätt känts så hemma, att vara tillbaka och träffa alla igen. Men det har också varit SVÅRT. Det är fortfarande svårt. Världsbyte är alltid kaos, men av någon anledning trodde jag att jag skulle vara mer immun den här gången. För att jag är äldre, mer stabil (hmmm) och därför heller inte trodde att jag skulle försvinna så långt iväg. Men jag bestämde mig för att stanna våren ut och låtsas som att ögonblicken var eviga och skita i konsekvenserna. Nu får jag påminna mig om att det var värt det. För det var ju det, eller? Jooo.. även om omställningsprocessen är en bitch. Nässelfebern började krypa under skinnet redan dag 1 i Sverige, precis som efter förra Sydamerikaresan. Kroppen allergichockar, ögonlock och läppar svullnar, underarmarna värker, märken blommar över ryggen, bröstkorgen trycks ihop och rösten sviktar. Men dubbla doser antihistamin, sömn sömn sömn och noll droppar alkohol tog ändå udden av det värsta. ”Det är en riskfylld situation att bli förälskad”, berättar Linda Boström Knausgård i sitt sommarprat. Särskilt om man är bipolär och lätt tappar greppet om verkligheten. Även om jag inte har en aning om hur det är att vara bipolär, så känner jag igen det där med att tappa greppet om verkligheten. För verkligheterna är ju så många, och när man rör sig mellan världar blir man varse just det. Linda Boström Knausgård blev tillsagd att sluta skriva böcker och hålla sig till strikta rutiner och fasta ramar för att inte fucka ur. Jag hade nog blivit tillsagd att sluta resa.

Det har alltid fascinerat mig hur annorlunda man kan känna sig på andra platser, i andra språk, i andra kulturer, hur mycket man skapas av sin omgivning. Ser, känner och tänker andra saker. Plussa sen på förälskelsen. Denna galna kemiska cocktail som får hjärnan att bubbla av endorfiner, dopamin, oxytocin och säkert tusen olika hormoner. Jag vet faktiskt inte riktigt vilken planet jag har varit på de senaste månaderna, mer än att den måste ligga jävligt långt utanför det här solsystemet med tanke på hur lång tid det verkar ta att hitta tillbaka igen. Jag sörjer allt som var mitt, och som slutade existera sekunden jag satte mig på planet. Det intensiva, rörliga, härliga nuet, kärleken, relationerna, närheten, gemenskapen, skrattandet och dansandet, som även om det på intet sätt var perfekt eller friktionsfritt, var så oerhört levande. Det är galet hur något som kan vara så pågående och verkligt på ett ögonblick kan ta slut och kännas som något jag hittat på. För det är egentligen inte det att jag önskar mig tillbaka, så enkelt är det inte, utan del av mindfucken är att det som precis var så väldigt på riktigt nu ter sig overkligt. Vem var det som var där borta på andra sidan Atlanten och gjorde alla de där grejerna? Hände det ens? Hjärnan jobbar på att fatta och sammanfatta för att få till ett rimligt slut på historien. För att kunna gå vidare. Det är en högst förvirrande process, med tacksamhet och glädje över allt jag fått vara med om, blandat med separationsångest, splittring och stark längtan efter något jag inte kan trolla fram här. Colombia triggade drömmar, höjde förväntningarna och skämde bort mig. Jag fick så himla mycket som jag var helt oförberedd på, och nu, nu vill jag ha det så. Jag tänker på frustrationsgap. Hur missnöje så ofta föds ur att man fått för sig att man borde ha något som man kanske inte kan få. Åtminstone inte exakt när man vill ha det. Längtan möter inte faktiska omständigheter, vilket obvio är sjukt frustrerande, helt oavsett var behovet placerar sig på Maslows trappa. Det är så mycket mer praktiskt att inte ha några direkta förväntningar, vara jämnnöjd och anspråkslös, istället för att glappa med livet.

Återvändandet är ett skitzo, abstrakt och känslosamt copande, där olika världar och självbilder ska smälta samman till något enhetligt igen. I början vägrade jag släppa. Det tog flera veckor att få mig själv till att packa upp lägenheten, sluta tänka på spanska och få svenskan att kännas naturlig igen. Sen slog det över i avståndstagande, och jag hängde nästan motvilligt upp Frida Kahlo-tavlan jag köpt på gatan i Medellín, och halsbandet Jaime tog hem från Pacíficokusten. Palla minnas om det ändå är slut? Hellre låt mig va och låt mig landa, för tomheten mittemellan gör mej knäpp. Gick så från översvallande till avstängd, från nostalgisk till pragmatisk. För varm och för kall och noll koll. Sen sätter jag mig med fötterna mot elementet, precis som tusen gånger förut, käkar ostmackor och tittar på trädkronan utanför. Samma gamla trädkrona, samma gamla duvpar i boet (eller?) och en känsla av att gå kräftgång. Allting är precis som förut, och jag vägrar acceptera det. Letar febrilt efter ett sätt att kroka i det jag påbörjade i Colombia, att få röra mig framåt. Men det går inte, och det gör mig sur som en småunge över att vara tvungen att börja om.

Men, jag vet att tiden är min vän, och att den lite i taget kommer putta mig i synk med den här verkligheten igen. Tills dess: Headspace meditationsserie ANGER (hehe) och ännu en välbehövd övning i tålamod.

Här kommer lite av den före detta verkligheten, i kollageform:

KollageMedellinLiliana Genom kontakter i Capurganá hittade jag ett perfa airbnb-rum när jag kom tillbaka till Medellín. Liliana, vars familj kommer från Chocó-regionen på Pacifico-kusten, är modedesigner inspirerad av indígena-folket Emberas mönster och smycken. I huset bodde även Hayley från London, som blev min ständiga caféhängskompanjon, Lilianas dotter Manuela, en fantastiskt gollig liten loca, som bjöd på reggaeton-8-årsfest dagen jag anlände, och kusin Carolina, aka flätproffs. Som blond gringa (“mona”) i ett afrohus fanns det därmed vissa frisyrer som inte gick att undvika ;) Men det allra bästa för en som anlände från playan i totalt semestermode var ändå poolen, särskilt i kombo med Lilianas erotikböcker. Självfallet i strikt spanskastudiesyfte.

KollageMedellinMaj Hänga runt hela dagar i Medellín – en av mina favvosysslor. Första bilden är från Plaza San Antonio i centrum, som just den här dagen förvandlades från knarkig, våldsam plats till en färgfest i ett försök att bättra på feng shuin i området. Sen ett besök i Jaimes vän Diegos rekvisitaworkshop, där vissa försökte konstruera ett kök, medan andra störde arbetet med photoshoots. Minek på en slackline, granne med en motorväg, en skatepark och ett moln av marijuana. Jag klappar på en av alla murales i det posha och turistiga området Poblado. Till sist Jaime på lyrriga restaurang Alambique där han jobbade en gång i tiden.

KollageMinca Den sista avstickaren från Medellin gick tillbaka till turiststigen. Först hängde jag i den lilla hippiebyn Minca strax utanför Santa Marta på den karibiska kusten. Där sov jag ett par nätter i en hängmatta på Casa Loma, sällskapad av en orkester av insekter, ollonborrar som föll som bomber i glödlampsljuset och magiska utsikter. Där råkade jag även träffa på Anna, som bodde i Malmö för några år sen, och som nu semestrade med sin kompis Louise. Mycket random.

KollageSantaMarta I Minca hittade jag även en Linda från Borlänge, som efter en halv livstid i Spanien ska bli Malmöbo till hösten. Woho! Hon sällade mig till Playa del Ritmo vid Santa Marta för att göra absolut ingenting ett par dar. Eller ja, om inte titta på solnedgången, sola, bada och dricka mojitos räknas som aktiviteter dvs. I Minca spontansajnade Linda upp sig på ett holotropisk-andning-retreat med en rysk instruktör, vilket hon på stranden sen efter intensiv googling kom fram till var det sista hon hade lust med i livet. Tycker dock att den transcendenta spindelmannen på visitkortet borde ha avskräckt i tidigt skede =D

KollageMedellinMaj2 Mitt hem sista månaderna i Medellín. Med  Jaime, katt, morgonsol och egen patio. I övrigt en mix av sista veckornas häng. Ett besök på Jaimes jobb i modefotostudion. Och så Hayley och Linda, som posar och frappélyxar med mig på favvocaféet Cocolattes i Envigado.

KollageJardin1 Sista minibreaket från stadslivet innan hemresa – en helgtripp till lilla cowboybyn Jardín, typ tre timmar på slingervägar från Medellín. Tusen koppar kaffe och gröna drömmar. 

KollageJardin2 Även i Jardín fanns det som tur var ett iskallt vattenfall till Jaime – el chico del río.

KollageMedellinMaj3 Sista utflykten upp i naturreservatet Arenales blott en halvtimmes färd norr om Envigado. Själv treckade jag med paraply, vilket inte är så dumt som somliga tror, tills blixten nästan slog ner i mig. Det var lite mera dumt.

KollageMedellinMaj4 Sista sista sista. Hej då solen. Hej då skogen. Hej då magiska människor. Lördagens avskedsfest blev en mix av Colombia, USA, England och Sverige, med alla fina som blitt del av mitt häng i Medellín. En lång svettig dansnatt, roncitos på gatan och surrealistiska adios.

Leave a Reply