Den abstrakta reseromantikens återkomst

Skrivet Apr 22, 2015 i Resor

Anpassningsprocessen har börjat. Allt är nytt men ändå så väldigt familjärt, som att komma hem men ha känslan av att någon möblerat om medan jag var borta. Nicaragua Nicaragüita… jag svär att det rent fysiskt känns som att något sträcker på sig inuti, som att saker knakar och växer, som att varje hjärntråd kämpar med att koppla rätt. Vi kan ju det här? Vi har ju gjort det här förut? Svirar genom tusen minnen, skakar liv i ett i taget, städar bort det jag inte behöver, rensar ur och gör plats för nytt. Det är verkligen varken friktionsfritt eller särskilt bekvämt… en mix av vag panik och identitetskris, ett ängsligt klamrande vid det välkända och en ovilja att släppa taget. Sen minns jag att det ju alltid är såhär. Att det som först känns som ett obehagligt fritt fall ut i tomma intet, lite i taget glider över i en euforisk flygtur. Men först det inledande adrenalinpåslaget över the grand escape, över att ha droppat ner på andra sidan jorden och fått en helt ny värld att leka med. Utöver Nicaragua; USA, Azerbajdzjan, Canada, Israel, Frankrike, Holland, Australien… alla dessa knäppa människor som jag helt plötsligt delar liv med. Efter tre dagar i Managua vaknar jag i León. Med fläkten kittlandes i tinningen slår jag upp ögonen mot solbrända ryggar och nakna ben, rufsiga hår över fräkniga pannor. Och jag minns hur mycket jag gillar det här med att sova med främlingar. Hur mycket jag gillar att bli vän på ingen tid alls, och – bara som ett random exempel – dra iväg till öde sköldpaddestränder med vackra fransyskor.

ellihamacaIsla los Brasiles.

Leave a Reply